Kommandocentral (KC)
Nedanstående är ett utdrag ur "Flygbassystem Bas 60".
I 1958 års ”Plan för utbyggnad av flygbaser” bestämdes att det totala antalet flygbaser skulle vara 70. Det innebar att ytterligare 31 baser skulle byggas, förutom de som redan fanns. Planen var kostnadsberäknad till totalt 250 miljoner. Baserna skulle vara av tre olika typer, där Bas A kunde användas ständigt under året och dygnet, Bas B tillfälligt i fred och ständigt i krig och Bas C som endast skulle användas i krig och under bra väderförhållanden. Av dessa 70 baser skulle 46 baser förses med erforderlig utrustning för att möjliggöra kontinuerlig användning.
I denna plan bestämdes också att varje bas skulle ha en kommandocentral (KC) som skulle ansvara för den direkta flygverksamheten. Kommandocentralen skulle byggas som en barack och förses med ett intilliggande skyddsrum för personalen.
Efter en överarbetning av KC-utredningen bestämde CFV den 7/4 1961 att en bakre skyddad och fortifierad anläggning skulle byggas på varje bas varifrån flygtjänsten skulle ledas. Denna skulle kompletteras med en trafikledarfunktion i en flyttbar vagn vid fältet.
Under 1961 skulle också prov genomföras på Malmen (F 3) där man från en KC-barack i första hand skulle prova ut förbindelsebehovet.
Under 1962 genomfördes ett stort antal rekognosceringar för att fastställa var varje nytt KC skulle byggas. I den plan som togs fram samma år var inriktningen att man fram till budgetåret 1968/69 skulle ha byggt totalt 70 fortifierade KC-anläggningar.
Inför flygvapenövningen 1963 prioriterades utbyggnaden av KC på Uråsa och Eskilstuna, vilket innebar att dessa två platser var de första baser med ett nytt KC och som användes i samband med en större övning.
I en skrivelse från CFV den 2/10 1961 fastställdes att ”Det var önskvärt att samtliga utbyggda baser tilldelats rörlig signalstationsvagn före mitten 1964”
Den snabba och omfattande utbyggnad av flygbassystemet som genomfördes innebar också stora problem med leveranser av telefoner, telefonväxlar och telefonkabel. För att till viss del åtgärda en del av detta så bestämde CFV i slutet av 1961 att anskaffa 1 500 gamla telefonapparater av modell Ab 100 eller Ab 130 från Televerket och att fördela dessa till flygbaserna.
Den nya bashandboken (Bas H) som fastställdes 1963 innebar att flygbasens organisation anpassades till verksamheten enligt konceptet Flygbas 60.
Basen skulle ledas av en basbataljonschef med ansvar för den totala ledningen. I bataljonen ingick nedanstående enheter:
Stabskompani: Administration och ledningssystem m.m. Stationskompani: Klargöring och underhåll av flygplan. Intendenturkompani: Drivmedel, livsmedel, transporter, beklädnadsmateriel m.m. Flygfältsarbetskompani: Underhåll och reparation av bansystem och vägar m.m. Skyddskompani: Bevakning, ammunitionsröjning, brandförsvar m.m. Sjukvårdspluton: Förbandsplatser, hälsokontroll, sjukvård m.m.
Till basen kunde dessutom tillföras ett värnförband och ett luftvärnsförband ur Armén.
En nedgrävd och betongförstärkt kommandocentral (KC) byggdes för den minutoperativa
ledningen av verksamheten på flygbasen.
Ovanstående bild visar den principiella uppbyggnaden av en flygbas.
Varje område var anslutet till det ordinarie elnätet, men kunde också separat försörjas med el
från de transportabla elverk som fanns för försörjning av utrustning runt fältet, i bakre
klargöringsområdet, i uppställningsområdet, i KC och på stabsplatsen.
För att kunna ge flygvarning/flyglarm/faran över fanns fjärrstyrda tyfonaggregat i främre
klargöringsområdet, i bakre klargöringsområdet, i anslutning till kommandocentralen och i
uppställningsområdet. På stabsplatsen fanns ett manuellt aggregat som växeltelefonisten i
signalstationsvagnen kunde manövrera på order från kommandocentralen. De övriga
aggregaten manövrerades automatiskt genom att manöverutrustningen i
kommandocentralen aktiverades av vakthavande officeren (VO)
Avståndet från fältet till de olika platserna var: Till KC cirka 1-2 kilometer, till stabsplatsen
cirka 7-10 kilometer, till Bakom cirka 2-3 kilometer och till Uom cirka 8-10 kilometer.
Ett nedgrävt kabelnät för telefon och manöverförbindelser byggdes mellan stabsplatsen och
Uom via KC, Framom och Bakom. I varje område fanns manuella telefonväxlar inkopplade.När en flygbas skulle byggas planerades först huvudbanan in. En skyddad ledningscentral
(KC) byggdes på ett avstånd av 1-2 kilometer från banan. På de baser som skulle användas
som O-bas attack eller spaning byggdes ett bakre klargöringsområde (Bakom) med 12-15
flygplanplatser och på ett avstånd av cirka 2-3 kilometer från huvudbanan. Avsikten var att
verksamheten på detta avstånd inte skulle påverkas så mycket av en eventuell
kärnexplosion på mitten av bansystemet.Från ledningscentralerna (Lfc, Rrgc) genomfördes även den direkta ledningen via
direktuppkopplade tråd- eller länkförbindelser. Startorderförbindelsen kopplades via
kommandocentralen (KC) på flygbasen och vidare direkt ut till jaktflygplanen i aktuell
banände. Från närmaste kopplingsskåp i bas- eller bankabeln, kopplades en
telefonutrustning (Tfn 46) direkt, via en kabelanslutning i flygplanets (J35) noshjulschakt, in
till förarens kommunikationspanel.
Startordersystemet för fpl 29 var en äldre modell benämnd tfn 43. Telefonkabeln drogs in i
flygplanet via den öppna flygplanhuven och kopplades direkt till telefonkontakten på förarens
huva för medlyssning. Tillsammans med en mikrofon kunde föraren ha dubbelriktad
förbindelse. Vid order om start slängdes utrustningen ned på backen och föraren vevade
igen huven och startade.överföras, via kc, direkt till attackförbandet som fanns i bakre klargöringsområdet (Bakom).
Direkt talmöjlighet anordnades också med en speciell talkryptoutrustning, som möjliggjorde
att divisionen bl.a. kunde samplanera sina uppdrag med andra förband, utan att riskera att
eventuell avlyssning kunde leda till att planerna avslöjades.
Ungefär samtidigt infördes också möjligheten att koppla in flygplanen i bakom till en
gemensam förbindelseslinga, s.k. attackorderslingan. Funktionen gjorde att förarna kunde få
den sista informationen före start utan att avslöjande radiotrafik behövde användas. För
denna funktion användes samma typ av utrustning (tfn 46) som jaktflygplanen använde i
framom.
Attackförbanden skulle kunna starta från en bas utan att radion i flygplanet användes.
Klartecken att lämna flygplanplatserna i bakom gavs via attackorderslingan och när
flygplanen ställde upp för start i banänden fick de klartecken att starta från trafikledaren vid
fältet med hjälp av en optisk signallampa. Grön färg var klartecken till start och röd färg att de
fick vänta.
Utflygningen skedde på mycket låg höjd och under radiotystnad. Anfallsmålen skulle inte
avslöjas och flygplanrörelserna skulle döljas.För att med telefon kommunicera inom basområdet fanns en nedgrävd kabel (baskabel),
som hade en sträckning från stabsplatsen, via KC, Framom, Bakom, och till Uom.Basstationen (Fmr 12A) fanns i KC med en manöverpanel för flygtrafikledaren (TL) och en
andra för vakthavande officeren (VO).
I systemet ingick även ett antal nätdrivna enheter (Fmr 12B),mobila enheter installerade i
fordon (Tmr 12), samt några batteridrivna enheter som kunde bäras över axeln (Ra 151).
Varje station kunde kommunicera på alla kanaler. För att lättare styra radiotrafiken tilldelades
varje station en specifik kanal som kopplades mot den verksamhet som bedrevs.
Under 80-talet anskaffades ett nytt basradiosystem som bland annat medgav lokal- och
fjärreläfunktioner. Funktionen användes för att få kontakt med platser som inte kunde nås
direkt via den egna radiostationen.För att ge luftvärnsorienteringsbefälet (Lvoruoff), i KC möjlighet att informera luftvärnet runt
flygbasen anskaffades en UK-radio på arméns VHF-band som installerades i KC.Sambandsplutonen betjänade basens signalstationsvagn och även telefonväxeln i
kommandocentralen (KC)Kommandocentralen (KC)
Kommandocentralen (KC) låg någon kilometer från bansystemet och därifrån leddes den
minutoperativa verksamheten.
KC var en fortifierad bunker och hade plats för 6-8 samtidigt tjänstgörande personal.
På varje plats i KC fanns en telefonpanel som användes för att manövrera olika
telefonförbindelser och utrustningar. Samtliga positioner kunde kommunicera internt med
varandra och även komma i kontakt med områden utanför basområdet via växeltelefonisten.
Verksamheten leddes av en vakthavande officer, (VO), som hade ett biträde, (biVO) till sin
hjälp. Uppgiften var att hålla reda på flygplanens status och se till att flygplanen togs om
hand efter landning. Startorderförbindelsen kunde avlyssnas hos VO, som när startorder
gavs från luftförsvarscentralen, även meddelade trafikledaren (TL) om aktuell start och
informerade klargöringspersonalen vid behov.
Flyglarm kunde utlysas inom basområdet och underlaget kom bland annat från de symboler
som orienteringsmottagaren, (Orm), markerade på en karta, luforkartan. Informationen till
Orm kom via en trådförbindelse (trådlufor), från luftförsvarscentralen, (Lfc).
Signalerna flyglarm, flygvarning och faran över kunde manövreras av VO genom en
knapptryckning på telefonpanelen. Inom basområdet fanns 3-4 tyfonaggregat utplacerade.
Dessa var nätanslutna och hade en kompressor som användes för att fylla lufttankarna, vars
lufttryck sedan gav en mycket hög signal när luften passerade genom aggregatets
munstycke.
Tablåmarkören i KC, (Tam), markerade på en baskarta kontinuerligt det aktuella
flygplanläget. Underlaget för detta kom från VO eller biVO, och var till för att hålla personalen
i KC informerad om det aktuella flygplanläget.
Trafikledaren, (TL), med sitt biträde, (TLbi), hade som uppgift att informera startande och
landande flygplan om det aktuella läget på bansystemet, samt ge information om basens
vädersituation och lufttryck, så att flygföraren kunde ställa in sin höjdmätare för att veta rätt
höjd över marken.TL gav även tillstånd att landa på aktuell bana beroende på rådande
vindförhållanden, samt manövrerade ljussystemen runt banan och kunde med hjälp av en
pejl leda flygplanet på rätt kurs. Utrullningshindret som fanns i minst en banände
manövrerades också via trafikledarens panel.
I KC fanns också en företrädare för luftvärnet (Lvoruoff) som var grupperat på basen. Hans
uppgift var att via telefon eller radio informera luftvärnet om basens flygverksamhet för att
undvika nedskjutning av eget flyg.
Den manuella telefonväxeln betjänades av en växeltelefonist som kunde koppla samtal både
inom basen och utanför basen.I närheten av start- och landningsbanan fanns Trafikledaren vid fältet (TLF). Han tjänstgjorde
i en speciell kärra (TLF-kärra) som innehöll flygradio, basradio, pejl, telefon samt
manöverfunktioner för banbelysning och utrullningshinder.
I några kärror fanns en manuell pejl (Fmrp 7) och i KC fanns en automatpejl (Fmrp 6)
I närheten av start- och landningsbanan fanns Trafikledaren vid fältet (TLF). Han tjänstgjorde
i en speciell kärra (TLF-kärra) som innehöll flygradio, basradio, pejl, telefon samt
manöverfunktioner för banbelysning och utrullningshinder.
I några kärror fanns en manuell pejl (Fmrp 7) och i KC fanns en automatpejl (Fmrp 6).Radiokontakten med flygplan i luften genomfördes först med hjälp av radiostationen RK-01,
FMR 7 och FMR 16 i kommandocentralen. Under 70-talets andra hälft utbyttes RK-01 mot
RK-03. I samband med detta infördes ett nytt manöversystem för radio (MARA), samt ett nytt
antennsystem. När MARA-utrustningen infördes kunde radion för samband mark-flyg
manövreras både från KC och från TLF-kärran.15.8 Kommandocentralen var en fortifierad bunker. I den arbetade kontinuerligt 8 personer,
men det fanns även plats för några till vid behov. Inne i ledningsrummet fanns en
telefonutrustning där varje befattningshavare var ansluten med ett headset.
Vakthavande officeren (VO) och hans biträde (biVO) satt på den övre panelraden och
manövrerade varsin telefonpanel. I panelen fanns möjlighet att koppla startorderförbindelsen
till valfritt framom, utlösa flygvarning/flyglarm/faran över och att koppla samtal internt inom
anläggningen, eller via anslutningen till telefonväxeln även komma i kontakt med abonnenter
utanför kommandocentralen.
Trafikledaren (TL) med sitt biträde (TLbi) satt i främre raden och kunde styra utrustning runt
start- och landningsbanan.
Intensiteten på inflygningsljus och banljus kunde varieras. Flygradion (RK 03) och
utrullningshindret kunde dessutom manövreras.
Den första pejlindikatorn som monterades i ett KC var automatpejlen FMRP 6. Antennen
placerades på fältet och indikatorn kunde avläsas av TL i KC. Efter några år installerades
modernare utrustning (FMRP 8 eller 10)
När ett flygplan anropade flygplatsen syntes direkt på pejlindikatorn en lysande markering
som visade i vilken riktning från basen som flygplanet befann sig. Något avstånd kunde dock
inte anges. Trafikledaren kunde då meddela flygföraren vilken kurs han skulle ha för att
komma till landningsbanan.
I telefonpanelen fanns anslutningar för intern kommunikation och även via växeln för externa
förbindelser.
Trafikledaren hade också förbindelse till luftbevakningstornet (Basls) och kunde informera
om egna starter och landningar som luftbevakaren sedan kunde rapportera vidare till
luftförsvarsgruppcentralen (LGC)
Basradion (FMR 12A) kunde manövreras både av VO och av TL. Normalt passade VO kanal
2 och TL kanal 1.
De flygbaser som var tänkta att användas i SVENORDA-samarbetet hade också behov av
att kunna pejla på UHF-bandet (243 Mhz). FMRP 10 installerades i första hand på sådana
baser och där tillfördes även en UHF-radio (RK-11) med en kanal för nödfrekvensen.
SVENORDA var ett avtal mellan Sverige, Norge och Danmark om att respektive länders
militära flygmaskiner, i händelse av nöd, skulle kunna landa på närmaste tillgängliga flygfält.
NATO-flyg använde tidigt UHF-frekvenser för sin kommunikation, medan Sverige inte hade
det behovet i början.
I främre panelraden fanns även luftvärnsorienteringsunderofficeren (LVoruoff). Han kunde
med sin radioutrustning (Ra 758) orientera luftvärnet runt basen om egen flygverksamhet, för
att undvika vådabekämpning. I många fall kunde även trådförbindelse till luftvärnet användas
för att minska risken för avslöjande radiotrafik.
Orienteringsmottagaren (Orm) stod vid luforkartan och var ansluten till den orientering om
fientligt flyg (Lufor) som sändes från luftförsvarscentralen (Lfc). Med hjälp av olikfärgade pilar
markerades fientlig flygverksamhet på kartan och med hjälp av detta underlag kunde VO ge
larm på basen.
Tablåmarkören (Tam) stod vid en karta över basen och markerade den aktuella
flygplanstatusen på basen. Informationen om detta kom bl.a. från Vo.
Alla i Kc hade behov av att få information om vad som pågick på basen. Lvoribef kunde t.ex.
med detta underlag förvarna luftvärnet om förestående landning eller start.
Växeltelefonisten (Vxtefo) skötte växeln (100 DL) och kopplade de samtal som begärdes.
Anslutningar till basens samtliga växlar fanns och dessutom anslutningar mot televerkets nät
(ATN) och mot försvarets fasta radiolänknät (FFRL) I slutet på 1960-talet infördes en krypterad förbindelse direkt till attackeskaderledningen. Den var kopplat till en kryptoapparat (MGE) och en fjärrskrivare (Fskrapp 608).
De inkommande meddelanden som kom dekrypterades automatiskt i Kc och kunde sedan
skickas via bas- och bankabeln i okrypterat skick direkt till attack- eller spaningsförbandet i
bakom.
Detta gjorde att ledningen av attack- och spaningsförbanden kunde effektiviseras och man
kunde snabbare både sända ut order och få in rapporter på samma sätt från flygbaserna.
Införandet av detta system medförde också att bemanningen i kommandocentralen utökades
med en kryptotelefonist ur sambandsplutonen.
Något senare infördes också krypterad talmöjlighet (kryapp 810) direkt till och från
attackförbandet i bakom. Med hjälp av denna möjlighet ökade man förmågan till
samplaneringen av företag mellan olika baser.
Apparatrummet i kommandocentralen innehöll den tekniska materielen. Mottagare för
radiosystemen och kommunikationsutrustning för trådanslutningarna. Dessutom fanns
korskopplingsstativ för baskabel och bankabel. I rummet stod också den kompressor som
försåg baskabeln med det lufttryck som behövdes för att undvika funktinträngning i kabeln.
Cirka 500 meter från kommandocentralen fanns en plasthydda, innehållande
sändarutrustning för flygradion. Mottagarutrustningen fanns inne i KC-bunkern, medan
sändarantennerna måste placeras minst 500 meter från mottagarantennerna för att inte
blockera mottagningen.
Den tekniska utrustningen i kommandocentralen och på fältet sköttes av baseltroppen som
ingick i sambandsplutonen.
Vid normal jaktberedskap fanns endast 2 flygplan samtidigt startklara i framom. Beroende på
hotet från en fiende kunde naturligtvis fler jaktflygplan finnas startberedda.
Vid akuta behov fanns också möjlighet att samtidigt placera startklara flygplan i den andra
banänden (Framom 2). Startorderförbindelsen kunde då styras från KC så att endast
flygplanen i ett Framom i taget fick klart att starta.
Sambandsplutonen betjänade basens signalstationsvagn och även telefonväxeln i
kommandocentralen (KC).Telefonväxeln i kommandocentralen (KC). Betjänades av värnpliktig telefonist. Plats för 100
abonnenter. Tre televerksanknytningar (ATN) som användes för samtal utanför krigsbasen.
Dessutom fanns flera direktkopplade förbindelser till stridsledningscentraler och till
krigsbasens andra manuella telefonväxlar.
Radiokommunikation med markbundna stationer inom basområdet utväxlades med
basradio, som bestod av en huvudstation (FMR 12A) i kommandocentralen, 9 st
transportabla radiostationer (FMR 12B) som erfordrade tillgång till elnätet, 9 st
fordonsmonterade radiostationer (TMR 12) och dessutom 18 st batteridrivna stationer (Ra
151) som kunde bäras över axeln.
Samtal kunde utväxlas på samtliga av de tillgängliga 4 kanalerna.Radiokontakten med flygplan i luften genomfördes först med hjälp av radiostationen RK-01,
FMR 7 och FMR 16 i kommandocentralen. Under 70-talets andra hälft utbyttes RK-01 mot
RK-03. I samband med detta infördes ett nytt manöversystem för radio (MARA), samt ett nytt
antennsystem. När MARA-utrustningen infördes kunde radion för samband mark-flyg
manövreras både från KC och från TLF-kärran.Trådkommunikation utväxlades via manuella telefonväxlar som var anslutna till basoch
bankabeln. Stabsplatsen hade en telefonväxel (40 DL) i signalstationsvagnen, i
kommandocentralen fanns en växel (100 DL) samt i vardera Framom, Bakom och Uom en
växel (24 DL).
Beteckningen 40 DL t.ex. innebar att det fanns möjlighet att koppla in 40 förbindelser. En del
av dessa förbindelser var direktkopplingar mellan växlarna och några var anslutningar mot
televerkets nät och dessutom fanns några anslutningar till basens länkanslutning mot det
fasta radiolänknätet (FFRL).Signalstationsvagnen fanns på stabsplatsen. Utrustningen inne i vagnen bestod av en
telefonväxel (40 DL), en mottagare för mottagning och utskrift av färdiga väderkartor och
dessutom fanns några fjärrskrivare.
24
Växeltelefonisten hade också till uppgift att vidarebefordra flygvarning-flyglarm-faran över
inom stabsplatsen. Ett telefonsamtal från kommandocentralen beordrade åtgärden och
växeltelefonisten skulle snabbt springa ut ur vagnen och med hjälp av ett litet manuellt
pumpaggregat larma området.
Försvaret av flygbasen anordnades så att den personal som var placerad i
respektive område själva fick bygga ut motståndsnästen och ordna skyddsgropar. Viss
materiel för att minera och larma området fanns tillgängligt på basen.
Ett antal vaktgrupper med markförsvarsuppgift avdelades för att bevaka vissa viktiga objekt,
t.ex. kommandocentralen.
Informationsbild med exempel på utrustningar som kunde finnas vid en flottiljflygplats och
även till vissa delar på en krigsflygbas.
Markradarstationen fanns normalt inte i närheten av en flottilj, men kunde ha vissa
förbindelser till en flottilj. Trafikledartorn fanns endast på flottiljflygplats och ersattes av en
TLF-kärra om flottiljen också skulle vara en krigsbas. Trafikledartornet ansågs vara en allt för
utsatt plats i händelse av anfall mot basen.
Bilden till vänster visar indikatorpanelen till landningsradarn PN-67 (PAR) och till höger syns
en bild på antennen som placerades ute på flygfältet i närheten av landningsbanan
PN-67 fanns på de flesta flottiljer och var även avsedd att kunna placeras i ett KC. Ett av
problemen med placering i ett KC var att avståndet mellan antennen och indikatorn inte fick
överstiga 3 000 meter. Dessutom var kostnaden för den speciella kabel som måste läggas
mellan de båda enheterna 100 kronor per meter (1962 års penningvärde). Utöver detta
tillkom kostnaden för själva grävningen och arbetet med att lägga och installera kabeln.
Trafikledaren på flottiljen bemannade anläggningen och kunde på indikatorn se det landande
flygplanet både i höjd och i sida. Utrustningen användes vid dåliga väderförhållanden och
trafikledaren kunde kontinuerligt, via flygradion, meddela flygföraren vilken höjd och kurs han
skulle hålla för att kunna landa på bansystemet.
Arbete pågår med denna sida.
