Försvarets Historiska Telesamlingar
Svensk försöksverksamhet Ekoradio I (ERI)
Bakgrund
Under första värdskriget sände bägge sidor upp spejare i jättestora drakar som förankrades med några hundra meters lina. Spejaren rapporterade sedan ner till de egna vad som hände bakom fiendens linjer. Radartekniken var vid denna tid inte uppfunnen, men det forskades för fullt både före och efter kriget på båda sidor.
Radarn som hjälpmedel för luftbevakning och stridsledning fick däremot sitt genombrott under andra värdskriget. Både Tyskland och England hade redan vid krigsutbrottet 1939 utprovade och väl fungerande radarvarningssystem till sitt förfogande. Den engelska radarkedjan ”Chain Home” som bestod av ett stort antal fasta radarstationer började byggas redan 1935.Den idag vedertagna benämningen Radar (Radio Detection and Ranging) började användas 1947. Den tidigare benömningen var ”Radiolocation”(eng.) ”Radiolokalisator”ellervanligen ”Ekoradio”(sv.)
Radar (Ekoradio) var i det av kriget isolerade Sverige ett nästan okänt begrepp ända fram till de sista krigsåren.Svensk försöksverksamhet
Den svenska radarforskningen kom inte igång förrän i slutet av 1930-talet.
En av de första eller kanske den allra förste, som överhuvudtaget sysslade med vad vi idag kallar radar var civilingenjör Torsten Elmqvist SATT (Svenska Aktiebolaget Trådlös Telegrafi). 1939 började Elmqvist experimentera med ultrakorta riktade vågor med sikte på att konstruera en apparat för lokalisering och avståndsmätning till fasta och rörliga mål.Så småningom började liknande verksamhet komma igång på flera håll. AB Svenska Elektronrör började bedriva forskning inom samma område, på uppdrag av arméförvaltningens tygdepartement, och inom marinförvaltningens torpedavdelning experimenterades det med reflekterade radiovågor, i samband med en konstruktion av spärranordning för vissa vattenleder.
Den splittrade försöksverksamheten var både oekonomisk och opraktisk. I en skrivelse till försvarsministern i dec 1941, hemställer chefen för försvars-stabens luftbevakningsavdelning, Övl Bengtsson, att all forskning och försöksverksamhet inom Ekoradioområdet, skall samordnas inom det nyinrättade SUN (Statens Uppfinnarnämnd). Dåvarande försvarsminister P E Sköld, uppdrager åt SUN att undersöka möjligheten för samordnad forskning inom SUN regi.
Vid nyåret 1942 åtar sig SUN uppdraget. Forskningsverksamheten startade upp redan i Jan 1942.
En mycket erfaren radioexpert, civilingenjören Hugo Larsson, anställd vid telegrafverket, lånades ut till SUN för att leda utvecklingen av den första ekoradion. I okt -42 ställdes också civilingenjören Martin Fehrm till SUN:s förfogande. Larsson och Fehrm blev de två bärande namnen inom ekoradio-forskningen. Larsson ledde utvecklingen av ekoradion enligt interferens-principen och Fehrm ekoradion enligt Pulsprincipen.
I juni 1942 träffades ett av tal mellan SUN, AB Bofors, Telefon AB LM Ericsson och SAAB (Svenska Aeroplan AB) om gemensam forskning och tillverkning inom ekoradioområdet.Försöksverksamheten bedrevs i lokaler tillhörande arméförvaltningens laboratorium i Frösunda, i en barack tillhörande FOA3 vid Bromma flygplats, samt i myntverkets källare.
Ett av de dominerande problemen man hade att brottas med var utan tvivel elektronrören till sändarna. Man saknade rör som kunde alstra tillräckligt höga effekter för ultrakorta vågor och som dessutom hade någorlunda livslängd. Någon svensk tillverkning hade ännu inte kommit igång. Det begränsade antal sändarrör man hade tillgång till och som kunde användas till sändarna hade man genom diplomatiska kanaler lyckats komma över i Tyskland.
Den första prototypen på en ekoradio byggde man i lokalerna på myntverket.
Man valde samma våglängd som i ett av flygvapnet inköpt instrument (altimeter) dvs 65cm. Som sändarrör användes ett Telefunkenrör typ LS 30 som gav 10-12 W uteffekt. Svängningskretsen var utformad som ett parallelledningssystem (Lechersystem). Frekvensmodulationen erhölls genom en cylindrisk vridkondensator, driven av en synkronmotor.Redan i april 1942 kunde Hugo Larsson visa upp en laboratoriemässig men fungerande ekoradio och den 3 juli anordnades ett demonstrationsprov på Bromma, inför bl. a försvarsministern och överbefälhavaren. Senare på sommaren provades stationen även mot sjömål från pansarskeppet ”Drottning Victoria.
De olika utvecklingsprojekten inom SUN ,som ledde fram till de första ekoradiostationerna fick beteckningarna ER (Ekoradio), ERI och ERII blev således beteckningarna på de två projekt enligt interferenspricipen som ledde fram till ekoradiostationer för fartygsartilleri resp. luftvärn.
ERIII blev beteckningen på det projekt som ledde fram till ekoradion för flygspaning, enligt pulsprincipen.ERI
För de fortsatta försöken och demonstrationerna behövdes fler ekoradio-stationer och man beslöt tillverka en mindre provserie.Dessa skulle fördelas på pansarskepp, jagare och för placering på land.
För att finansiera detta lade Marinförvaltningen ut en beställning till SUN, som skulle leda tillverkningen. LM Ericsson engagerdes i denna serietillverkning framförallt med utrustning för frekvensmoduleringen av mottagaren med frekvensmetern/avståndsindikatorn. Inom LM Ericsson leddes detta arbete av Thorsten Lange. Sändaren tillverkades av SUN:s ekoradiogrupp i myntverkets verkstad. Bofors medverkade vid antenntillverkningen.
Innan provserien var färdig, fick man för ytterligare prov, montera en experimentutrustning på pansarskeppet ”Drottning Victoria”, i samband med en varvsgenomgång vid årsskiftet 1942/43.Ekoradion med antenn placerades på den vridbara stridsmärsen ca 30 meter över vattenytan. Med denna utrustning fortsatte utvärderingen och de uppmätta räckvidderna mot olika fartygsmål ökade från ca 4 km till 8 km. Man provade även med framgång artilleriskjutning i mörker på måldata från ekoradion.
En stor demonstration den 26 januari 1943, i närvaro av försvarsministern, ÖB och alla försvarsgrenscheferna, lär ha gått till hävderna, framför allt pga. ett fruktansvärt oväder med minst halv storm och snödrev, som gjorde den optiska sikten obefintlig. Detta förstärkte kontrasten mellan de konventionella optiska mätutrustningarna och den väderoberoende ekoradion.
Allteftersom stationerna i den ”fabrikstillverkade” provserien blev klara under våren 1943 placerades de för fortsatta prov och därefter operativ drift på fartyg och kustartillerianläggningar.
Förutom fortsatta prov och utvärderingar förbättrade man systemen ytterligare.I mars 1943 beställde Marinförvaltningen minst 15 ytterligare ekoradio-stationer av den nu utvecklade typen. Leverans påbörjades i augusti 1943 och stationerna avsågs för pansarskeppen, jagare och kustartilleriets fasta anläggningar.
Dessa frekvensmodulerade ekoradiostationer fick beteckningen ”Ekoradio typ I” eller ERIa för fartygsbruk och ERIb för kustartilleriet. Kustartilleriantennen hade måtten 7,5x2m och var monterade på ett vridbord så att den alternativt kunde roteras eller manuellt riktas för noggrann målinmätning.
På pansarskeppen bestod sändarantennen av 4 dipolrader, med 8 dipoler i varje rad. Mottagarantennen bestod av 2 rader med 8 dipoler. Antennerna var monterade över varandra, med den totala dimensionen 2,82x2,17m.
Jagarnas sändar- och mottagarantenner bestod båda av 2 rader med 6 dipoler. De placerades efter varandra med totala dimensionen 0,75x4,2m.Ingen av dessa ERI stationer finns tråkigt nog inte bevarade till eftervärden.
För mer information läs Svensk ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945 ( 10 MB) (F03/10) Författare: Sven Hasselrot.
Artiklar ur TIFF
Radarns barndom i Sverige del 1 (nr 2/14)
Radarns barndom i Sverige del 2 (nr 3/14)