FHT loggo Försvarets Historiska Telesamlingar

 

Dokument


Nedan finns urvalsgrupp FV:s dokument presenterade.

Dokumenten går även att hitta under fliken "bilder" och under respektive system, där systemet motsv. är beskrivet i dokumentet.


Dokument som håller på att författas kan ses i denna länk.

Möjliga objekt kan ses i denna länk. Är du intresserad av att bli författare inom något område, så anmäl dig under flik "Vill du vara med och skriva"


Färdiga dokument

Avgörande faktorer för markteleunderhållssystemets effektivitet
Ballongburen radar
Beskrivning av Censor 932 i RRGC/F
BFW Radioleverantör till FV
C2 History
CVA, Centrala Flygverkstaden i Arboga
Datorsystemet i AXT-växlarna
Ekoradiostation ERIIIB
Fjärrskriftsystem och dess centraler 1938 - 1997
Flygbassystem 90
Flygbassystemet Bas-60
Flygburen spaningsradar PS-18/A
Flygburen spaningsradar PS-19/A
Flygvapnets Drift- och underhållssystem
Flygvapnets radiosystem, del 1, 1916-1945
Flygvapnets signaltjänst
Flygvapnets Strilsystem, strilcentraler
Flygvapnets telefaxnät
Flygvapnets transportabla radiolänkar 1948-2000
FYL-radar PS-810
Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom Flygvapnet
Försvarselektronik från svenska leverantörer
Identitetsgenerator för radarstation
Inflygningsradar CE-71
Interfon
Landningsradar PN-67
LedsystT
LFC Typ 2
LuLis historia
Markradarstation PJ-21
Markteleunderhållssystemet under tiden 1950 till 2000
Meddelandeförmedlingscentral MFC
Militär flygradio 1916-1990
Militär vädertjänst i Sverige under 1900-talet
MILTEX abonnentsystem
Mätinstrument i Flygvapnet - en tillbakablick
Philips i Järfälla
PS-41 Historik
Radarfyr PN-55/F
Radarfyr PN-521
Radarfyr PN-601 och 513
Radarspaningsstation PS-16/F
Radiostation RA 529
Radiostation RA 706
Radiostation RK 02
RAS90/TARAS
Rrgc/F. En viktig komponent i stril M/60 del 1

Rrgc/F. En viktig komponent i stril M/60 del 2
Samarbete inom luftbevakningen mellan Sverige, Danmark, Norge och Finland
Smalbandsöverföring av radarbild (SBÖ)
Spaningsradar PS-08/F
Spaningsradar PS-15
Spaningsradar PS-65/F
Spaningsradarstation PS 66T
Strics systempresentation
Stril 50 utdrag
Stril 50 version 2
Strilsystem m/60
Strilradaranläggning 860
Stril-systemdokument, en sammanfattning
Störsändare system Lage utrustning 13 (U-13)
Svensk ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945
Svenska Flygvapnets Styrdatasystem
Svensk – Norska flygövningar med radarstation PJ-21 och dess personal från Norge på F 9 Säve under 1949
System Radiosändare RT-02
Telefonväxlar inom flygvapnet
Sändtagare 705
Tidiga igenkänningssystem för flygplan
Utveckling av teknisk övervakning för försvarets marktelesystem
Utvecklingen av Flygvapnets telefoni- och transmissionssystem
Utvecklingen av flygvapnets telekommunikationssystem 1990-2005
Väderradar PS-29/F
Väderradar PV-30



























 





 







 


 

Avgörande faktorer för markteleunderhållssystemets effektivitet (0,5 MB)
(F04/10) Författare: Örjan Eriksson.

Dokumentet är en fortsättning på ”Markteleunderhållssystemet under tiden 1950 till 2000 FHT F17/09”, som visade att några faktorer hade varit av avgörande betydelse. En analys av dessa faktorer ger en sammanfattning av intressanta erfarenheter.
Härutöver görs - baserad på erfarenheter från markteleområdet - en jämförelse med den nya materielförsörjningsstrategin, som kan vara intressant beroende på att marktelemateriel anskaffats i konkurrens och i stor omfattning från utländska leverantörer.

 



 

Ballongburen radar (1 MB) Författare: K-G Andersson.
(F15/09)

För att kunna se längre måste man komma upp i höjden vilket har tillämpats av människor och djur sedan urtiden. Från början var det bl.a. höjder och träd som fick stå för lyftet men så småningom lärde sig människan att ta till andra hjälpmedel för långsiktlighet. En av de första var varmluftsballongen. Med radarns tillkomst gällde det inte bara att se långt utan dessutom lågt eftersom flygplanen, för att undvika radarupptäckt, flög på lägsta höjd.

I detta dokument behandlas främst den tidigaste utvecklingen av luftburna statiska radarstationer, främst ballongburna eller aerostater som den egentligen kallas. Det är primärt utrustning som Sverige tänkt utveckla eller anskaffa som berörs även om vissa utvikningar finns. Dessa ”snedsprång” från ämnet motiveras med att det råder ett visst intressant samband mellan dem och huvudämnet.


Beskrivning av Censor 932 i RRGC/F (3,4 MB) Författare: Hans Borgström och Bengt Olofsson (F02/13)

Beskrivning av Censor 932 är ursprungligen utarbetad som bilaga till dokumentet RRGC/F en viktig komponent i Stril m/60.

För att göra informationen om Censor 932 mer lättillgänglig har denna separata rapport utarbetats som gärna kan läsas helt fristående från RRGC/F-dokumentet. Censor 932-beskrivningen innehåller dock vissa uppgifter som är specifika för RRGC/F.

Censor 932 ingick även i databehandlingsutrustningar i LFC, PS-65, TAST och PC Stril samt i de marina systemen MARIL och SESUB. Även i de civila flygtrafikledningssystem som Datasaab levererade ingick C 932 olika konfigurationer.

(Dokument om RRGC/F En viktig komponent i Stril m/60, del 2 enligt ovan finns att läsa, lite längre ner på sidan.)


BFW Radioleverantör till FV (1,5 MB) Författare: Arne Larsson.
(F03/08)

 

 

 

 

 

 

 



C2 History (8 MB pdf) Författare: Combitech AB.
C2 History (28 MB powerpoint-fil)

Dessa bilder är framtagna på initiativ av Stefan Kits, HKV PROD FLYG. Bilderna är sammanställda av COMBITECH AB.

Eventuella synpunkter på bildspelet kan framföras till Combitech AB
på e-postadress: ledningssystem@combitech.se

Bilderna visar:

  • ledningssystem

  • militära radar

  • militära radarhöjdmätare

  • civila radar

  • systembilder

  • ledningscentraler

  • robot-, radio- och flygsystem

I överkant på varje bild framgår vilken tidsperiod som respektive system
var/är i taktisk drift.


CVA, Centrala Flygverkstaden i Arboga. Historien om CVA flygfält. (9 MB) Författare: Arne Larsson (F01/15).

Efter ett förslag från flygvapnet beslutade riksdagen den 20 juni 1942 att förlägga en ny central verkstad till Arboga (Centrala flygverkstaden Arboga, CVA).

Det fanns ett berg som var lämpligt att spränga sig in i och anlägga verkstäder samt ett fält som var lämpligt att använda som flygfält.

Världskriget pågick för fullt och de två centrala verkstäderna i landet var otillräckliga, det brådskade med den tredje centrala verkstaden. Under sommaren 1942 utförde Flygförvaltningens flygfältsbyrå noggranna avvägningar av det blivande flygfältet och entreprenadshandlingar uppgjordes. Entreprenör blev AB Bergendahl & Höckert i Stockholm och i oktober samma år påbörjades diknings och planeringsarbetena. Under hela 1943 pågick flygfältsarbetena och 9 mil dräneringsrör grävdes ned. Under våren 1943 fastställdes byggnadsplanerna för bland annat monteringshallen (By 6) och under slutet av året påbörjades byggnationen. Sprängningarna för bergsverkstäderna började i april 1943.

På våren 1944 såddes flygfältet med gräs och den 16 november landade det första flygplanet fört av chefen för flygvapnet (CFV) generallöjtnant Bengt Nordenskiöld med passageren verkstadsdirektören Kock. Omedelbart därefter landade souschefen generalmajor Söderberg med överste Magnell som passagerare. Flygplanen var av typ Sk 25 och Sk 15. Personerna inspekterade och godkände flygfältet och de pågående byggnadsarbetena.


Datorsystemet i AXT-växlarna (8 MB) Författare: Göte Brunberg

I slutet av 1970-talet beställde FMV från Ericsson ett telekommunikations-system för radarsystem PS-860 och rörliga stridsledningscentraler RIR. Systemet, som av Ericsson gavs produktnamnet AXT 101, skulle, tillsammans med övrig teknisk utrustning och arbetsplatser för operatörer, placeras i transportabla vagnar, ”hyddor”. Systemet skulle ge operatörerna avancerade telefonitjänster, såväl vid interna samtal som vid samtal med externa operatörer. Transmissionen skulle vara digital, baserad på PCM, och tjänsterna skulle realiseras i programvara i ett datorsystem. Tekniska och taktiska tjänster skulle administreras via inmatning från bildskärmsterminal.


Ekoradiostation ERIIIB (0,6 MB) Författare: Rune Erlandsson.

Ekoradiostation TmerIIIB, i dagligt tal benämnd ekoradiostation ERIIIB, var flygvap¬nets första radarstation. Stationen var konstruerad och serietillverkad av MARCONI i England. Radarn, vars konstruktion är från slutet av 1930-talet, tillverkades i ett stort antal exemplar och var troligen i bruk redan vid andra världskrigets utbrott 1939.

Radarn var byggd för fältmässigt bruk och försedd med hopvikbart tält. Den var konstruerad för att vara enkel i användning, lätt att transportera, upprätta och demontera. Samtliga apparatenheter, stativ, tält och övrigt tillbehör utom kraftaggre¬gatet förvarades och transporterades i speciella innehållsmärkta transportlådor. Ingen av apparatenheterna, med undantag av kraftaggregatet vägde mer än 40 kg. Till varje station hörde en bensindriven motorgenerator för radarns kraftförsörjning.


Fjärrskriftsystem och dess centraler 1938 - 1997 (38 MB) Författare: Hans Bruno, Hans-Ove Görtz. (F02/16)

Denna rapport är en omarbetad och fördjupad beskrivning över dåvarande FHT rapport Fjärrskriftsystem som Arne Svensson arbetade fram inom FHT till 2003. Fördjupningen omfattar bl a tydligare bakgrund till den allmänna utvecklingen, utveckling av fjärrskriftcentraler samt tekniskt underlag från dåvarande Kungliga Telestyrelsen.

Utvecklingen av fjärrskriftsambandet inom flygvapnet har överste C-G Simmons beskrivit i sin bok, "Utvecklingshistoria om Sambandsfunktioner inom flygvapnet". Vissa textdelar av boken har använts i denna rapport för att ge en bredare överblick.

I denna rapport beskrivs inte MFC-systemet och MILTEX abonnentsystem närmre – för djupare studier hänvisar vi till Harald Andréassons FHT rapport F06/08 Meddelandeförmedlingscentral (MFC) samt Bernt Söreskogs FHT rapport F05/10 MILTEX abonnentsystem.


Flygbassystem 90 (2 MB) Författare: Jörgen Rystedt.
(F02/09)

Ett flygbassystem är en komplex organisation som består av ett antal samverkande små och stora enheter. Den totala bemanningen uppgår till mellan 1500-2000 personer.

Chefen för basbataljonen har det övergripande ansvaret för verksamheten på basen. Där ingår bl.a. fasta delar som ansvarar för flygledning, bevakning av basen, fälthållning (snöröjning, underhåll och reparation av bansystemet), vädertjänst, förplägnadstjänst (mat, drivmedel, transporter, förläggning, personlig utrustning m.m.), sambandstjänst (förmedling av order m.m. via radio, radiolänk eller tråd. I sambandsplutonen ingår också baseltroppen som har det tekniska ansvaret för all landnings- och navigationsutrustning för flygverksamheten och för det totala ledningssystemet).

Till basbataljonen tillförs rörliga förbandsenheter för underhåll och service av de flygförband som stationeras på basen.

Basbataljonen kan också tillföras resurser ur armén som t.ex. värnförband och luftvärnsförband.




Flygbassystemet Bas60 (1,3 MB) Författare: Jörgen Rystedt.
(F04/05)

I flygbasutredningen som genomfördes under år 1954 togs grunderna fram för det nya flygbassystemet. Denna utredning innebar att det år 1956 togs fram ett utkast till en ny Bashandbok, som skulle användas och utvärderas under den stora flygvapenövningen samma år (FVÖ 1956).

I 1958 års ”Plan för utbyggnad av flygbaser” bestämdes att det totala antalet flygbaser skulle vara 70. Det innebar att ytterligare 31 baser skulle byggas, förutom de som redan fanns. Planen var kostnadsberäknad till totalt 250 miljoner.
Baserna skulle vara av tre olika typer, där Bas A kunde användas ständigt under året och dygnet, Bas B tillfälligt i fred och ständigt i krig och Bas C som endast skulle användas i krig och under bra väderförhållanden. Av dessa 70 baser skulle 46 baser förses med erforderlig utrustning för att möjliggöra kontinuerlig användning.

Läs mer om detta i dokumentet.



Flygburen spaningsradar PS-18/A (3,8 MB) Författare: Sune Rosenberg.
(F01/03)

 

 

 

 

 

 



Flygburen spaningsradar PS-19/A (2,6 MB) Författare: Sune Rosenberg.
(F10/04)

 

 

 

 

 

 

 



Flygvapnets Drift- och underhållssystem (30 MB) Rolf Hjerter.
(F20/04)

Flygvapnets drift och underhållssystem (DU) har alltsedan man kunde börja tala om ett system varit under ständig utveckling. Trots detta är det mycket som man tycker sig känna igen oberoende av tidpunkten för betraktelsen.

I denna uppsats har jag valt att i första hand beskriva läget under de första åren av 1990-talet. Delar av infrastrukturen är dock intressant att skildra bakåt i tiden. För att inte tynga den löpande texten alltför mycket har jag i vissa fall valt att fördjupa några avsnitt genom att lägga tilläggsinformation i särskilda bilagor.

Uppsatsen gör inte anspråk på att vara heltäckande för området. Vissa delar av DU-systemet förtjänar att behandlas mer ingående och kommer, om tid och möjligheter så tillåter, att kompletteras av författaren.

Huvudparten av Flygvapnets materiel, som t ex flygplan och marktele, har alltsedan
vapengrenen bildades, i stor utsträckning använts i den dagliga tjänsten. Undantaget är främst bas -och vapenmateriel som förrådshålls till vissa delar.



Flygvapnets radiosystem, del 1, 1916-1945 (28 MB) Författare: Arne Larsson.
(F13/09)

Inriktningen var att skriva om det som jag under 40 års arbete varit aktiv med men sökandet i arkiven vid Krigsarkivet och Flygvapenmuseum gjorde att historien före min verksamma period blev intressantare. Claes von Flemmings väldokumenterade start med radiosamband flyg-mark 1916 och framtagningen av mark och flygradio strax före och under andra världskriget har varit mycket intressant att forska i. Materialet som kommit fram har varit större och mer omfattande än som planerats varför en uppdelning av dokumentet gjorts där detta dokument är del 1 omfattande åren 1916-1945 och del 2 avses omfatta 1945 till omkring år 2000. Del 2 planeras att utges under år 2011.

Avsikten var först att enbart dokumentera flygvapnets markradiosystem men för att kunna åskådliggöra hela funktionskedjan, miljön och utifrån påverkande faktorer har i begränsad omfattning även flygradio, flottiljer, krigsflygfält och flygplan tagits med. Sökandet i arkiven har varit mycket mer tidsödande än beräknat varför de perifera områdena utanför markradio är ojämnt beskrivna. Tiden har inte räckt till för att hålla samma nivå på allt.




Flygvapnets signaltjänst (11,5 MB) Författare: Carl-Gustaf Simmons,
(F02/05) Sammanställt av Rolf Hjerter.

I Tidskriften TIFF - Teknisk Information För Flygmaterieltjänsten - fanns under många år en uppskattad artikelserie, som handlade om Flygvapnets signaltjänst.

Författaren till serien är överste Carl-Gustaf Simmons. Han har ett mångårigt förflutet i Flygvapnet och Flygförvaltningen. Under 40 - talet var han bl a signalofficer på F 7, under större delen av 50 - talet chef för Flygstabens signalavdelning och därmed ansvarig för signaltjänstens utveckling och genomförande i Flygvapnet, under 60 - talet strilchef - Sektor syd och slutligen flottiljchef för F 12.

Artikelserien inleddes i TIFF nr 1/1985 med den militära flygverksamhetens signalmedel före flygvapnets tillkomst 1926 och avslutades i nr 3/1990 med signaltjänstens ställning fram till tröskeln till 1990 - talet. Artiklarna bygger på och utgör ett extrakt av författarens samlade forskning inom området. Forskningsmaterialet förvaras på Krigsarkivet i Stockholm i ett särskilt arkiv, "C-G Simmons arkiv", som inrättades av dåvarande chefen därstädes, Alf Åberg. En duplett av materialet finns även på Flygvapenmuseum i Malmslätt.

 



Flygvapnets Strilsystem, strilcentraler (12 MB) Författare: Bengt Myhrberg.
(F01/06)

Utgående från underlaget till ”Det bevingade verket” som utgavs av FMV 1986 i samband med flygvapnets 50-årsjubileum görs här en sammanfattning och komplettering till kapitlet ”Ledningssystem för våra flygstridskrafter”

Dokumentet beskriver systemuppbyggnad och strilcentraler i stort från ”tidernas begynnelse” d.v.s. 1920 till ca 2000, i första hand sett ur/från FMV perspektiv med tyngdpunkt på Stril 60 generationen från mitten på 60-talet fram till STRIC och övriga strilsystemkomponenter som driftsattes under slutet av1990-talet.

 

 



Flygvapnets telefaxnät (3,5 MB) Författare: Birger Svensson.
(F14/09)

Avsikten med denna skrift är att i möjligaste mån skildra Flygvapnets telefaxnäts 30-åriga historia från tillblivelsen till avvecklingen.

Via försvarets teleprinternät, senare benämnt trådfjärrskriftnätet, hade dittills underlag i form av väderlekstelegram avfattade på den internationella väderlekskoden bestående av bokstäver och siffror sänts till flygvapnets flottiljer för uppgörande av väderlekskartor att användas vid den dagliga flygtjänsten. Detta förfarande var tidskrävande och framförallt var det kostsamt att på varje flygflottilj ha meteorologbiträden som ritade väderlekskartor 5 till 10 gånger per dygn. Eftersom kartorna grundade sig på samma underlag, var de dessutom lika på de olika flottiljerna.

Det skulle därför vara betydligt rationellare att rita kartorna centralt och sedan på ett snabbt och enkelt sätt distribuera dem. Utomlands hade telefax börjat användas för distribution av väderkartor. Under 50-talet fastställdes dessutom av World Meterological Organization (WMO), CCIR och CCITT, internationella standards för väderkartöverföring via radio med hjälp av telefax, vilket bidrog till att industrin mer började intressera sig för tillverkning av faxmateriel för väderkartor.

I juni 1956, beslutade Chefen för flygvapnet om införande av telefax i väderleks-organisationen.



Flygvapnets transportabla radiolänkar 1948-2000 (8 MB)
(F05/06 ) Författare: Göran Kihlström.

Flygvapnets infrastruktur var under många år i stor utsträckning utformad med relativt fysiskt fasta platser i form av optiska luftbevakningen, radarstationer, ledningscentraler och flygfält för basering av flygplan. De telekommunikationssystem som etablerades och successivt byggdes ut för Stril- (Stridsledning och Luftbevakning) och Flygbasverksamheten kom därför under många år att utformas med fast utbyggda kablar och radiolänkar.
Det finns dock några tidiga undantag. Det första exemplet på transportabel radiolänk är den utrustning som anskaffades till vissa av de Ls (Luftbevakningsstation) som ingick i den optiska luftbevakningen. Dessa Ls var ofta placerade på öar i skärgården som saknade fast teleanslutning. Ett annat exempel är den radiolänk som ingick i Robot 68 förbanden som utnyttjade förberedda grupperingsplatser – där huvuddelen var utan någon form av taktisk teleanslutning.

För att vid skador på de fasta anslutningsnäten öka uthålligheten hos radarstationer, stridsledningscentaler, radiostationer och baser planerades inledningsvis att ersättningslänkar skulle ingå i dessa förband.

I denna skrift beskrivs en del av de tankar och idéer som legat bakom utvecklingen av Flygvapnets radiolänksystem. Motiv för val av teknik och utformning presenteras liksom även en del episoder från de försök och prov som ledde fram till leveransfärdiga system. Avslutningsvis diskuteras även lite av erfarenheterna från utbildning och drift.

För detaljerad beskrivning av radiolänkar och tillhörande kompletteringsutrustning hänvisas till respektive produktbeskrivningar.

 



FYL-radar PS-810 (7 MB) Författare: Rune Erlandsson.
(F25/04)

 

 

 

 

 

 

 

 



Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom Flygvapnet
(F11/04 ) (2 MB) Författare: Karl Gardh.

 

 

 

 

 

 

 


Försvarselektronik från svenska leverantörer (G01/2014)

Inom Försvarets historiska Telesamlingar, FHT, har under ett antal år pågått en verksamhet med att i form av artiklar och uppsatser beskriva produkter och system som ingår i främst försvarets marktelesystem.

Under de senare åren har arbetet inriktats mot att förutom enskilda apparater och delsystem även behandla bakgrund som studier och utredningar, anskaffningsförfarande samt funktionella och tekniska egenskaper hos systemen.

För något år sedan väcktes frågan om att också behandla de företag verksamma i Sverige som medverkat i utveckling och produktion av produkter som ingår eller ingått i försvarets lednings- och vapensystem. Fortfarande med huvudinriktning mot marktele. För att få en mer heltäckande bild har dock vissa telesystem ingående i flygvapnets avioniksystem medtagits. Dessutom behandlas översiktligt i ett kapitel den tekniska utvecklingen och kompetensförsörjningen.

Resultatet av arbetet presenteras nu i denna bok som ges ut i samband med att FHT:s 30 års jubileum. Tidsperioden som behandlas är i stort sett från förra sekelskiftet med tyngdpunkt på tiden efter andra världskriget.



Identitetsgenerator för radarstation (3,5 MB) Författare: Karl Gardh
(F01/10)

Överföring av radarinformation från radarstationer till luftbevakningscentraler (Lfc) skedde under 1940 – 1950 talet främst genom talrapportering på direkta tråd-förbindelser.

I mitten av 50-talet kunde radarbild överföras från en radarstation på kabel till en central på max 500 meters avstånd. I början på 60-talet kunde överföringen ske med sk bredbandslänkar vilket medförde att överföring mellan radarstation och central kunde göras på betydligt längre avstånd.

Nästa steg i utvecklingen var den nya tekniken med smalbandsöverföring av radarbild på i princip en telefontråd och som var en betydligt billagare metod jämfört med bredbandslänkar, dessutom kunde överföring ske på mycket stora avstånd (ca 50 mil). De radarstationer som utrustades för att överföra radardata smalbandigt var PS-15, PS-65, PS-66, PS-810.

I samtliga ovan beskrivna överföringsfall var förbindelsen mellan radarstationen och central stelt uppkopplade. Dvs användaren av radarinformationen visste vilken radarstation som han för tillfället fick radardata ifrån.

Men behovet av att sprida informationen från en radarstation till fler och fler användare (centraler) ökade, och i mitten på 80-talet infördes s k SBÖ-spridare. Därmed skapades en spridningspunkt mellan radar och central. I spridaren regenererades SBÖ-data och distribuerades till 6 centraler på förmedlade förbindelser.



Inflygningsradar CE-71 (3,2 MB) Författare: Rune Erlandsson.
F08/04.

Inflygningsradar CE71 var en enkel radaranläggning avsedd för inflygnings- och landningshjälp vid flygplatser med lägre trafikintensitet, där en större och mera avancerad radaranläggning skulle bli för dyrbar i anskaffning och drift.

Denna typ av radaranläggning anskaffades av flygvapnet i endast ett exemplar och tilldelades F1 i Västerås i mitten på 1950-talet. Nattjakten på F1 var då i full gång med mycket mörkerflygning som ställde speciella krav på extra utrustning för landningshjälp vid "dålig" väderlek. Radarn, som bemannades av specialutbildade flygnavigatörer, var upprättad vid startbanans norra banände.

Radarn var konstruerad så, att den kunde betjänas av endast en person-operatö¬ren. Operatören, som befann sig i radaranläggningen, lämnade via radio piloten på det inflygande planet kontinuerlig information om lämplig kurs, flyghöjd och av¬stånd för direktlandning.

CE71 var tillverkad av EKCO WORKS Ltd. SOUTHEND-ON-SEA, ESSEX, England.

Radarns engelska beteckning och benämning var AIRFIELD APPROACH AID Type CE71.



Interfon (1,2 MB) Författare: Bernt Söreskog.
(F01/11)

På grund av ökande flyghastigheter, stigande krav på trafikflygets regularitet samt kraven på flygsäkerhet blev flygtrafikledningen i början på 1960-talet beroende av olika radar- och datahjälpmedel.

Till följd av detta uppstod behov av snabba, ständigt tillgängliga talförbindelser mellan flygtrafikledningens olika organ samt den militära flygtrafikledningen. Samtalen avvecklades såväl inom eget- som till externa flygkontrollorgan.

Interfon var benämningen på det operativa kommunikationsnät, som var utformat med speciella hänsyn tagna till krav på omedelbar tillgång till talsamband för flygtrafikledning.

Interfonsystemet bestod av ett antal fast uppkopplade "slingor", där samtliga anslutna abonnenter snabbt kunde erhålla direktkontakt med varandra.



Landningsradar PN-67 (13 MB) Roland Ohlsson.
(F24/04)

 

 

 

 

 

 

 

 

 


LFC Typ 2 (3,3 MB) Författare: Bengt Myhrberg.
(F02/07)

Luftförsvarscentraler av såväl typ 1 som typ 2 ingick i de ursprungliga planerna för Stril 60. Antalet anläggningar minskades i flera omgångar, huvudsakligen av ekonomiska skäl.

Tre anläggningar av typ 2 driftsattes i befintliga Stril 50 centraler under slutet av 1970-talet. En fjärde anläggning driftsattes 1985. Anläggningarna var i operativ drift till mitten/slutet av 1990-talet.

Det unika med dessa anläggningar var att luftläget presenterades på en filmduk med hjälp av en färgprojektor.

 

 


 

LuLIS historia (1,4 MB) Författare: Åke Nowén och Peder Swenman.
(F05/08)

 

 

 

 

 

 

 

 



Markradarstation PJ-21 (1,7 MB) Författare: Rune Erlandsson.
(F12/04)

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Markteleunderhållssystemet under tiden 1950 till 2000 (12,4 MB)
(F17/09) Författare: Örjan Eriksson.

Begreppet marktele dök under femtiotalet upp i flygvapnet för att särskilja telemateriel i marksystem från telemateriel i flygplan.
Utredningarna V 66 och U 80 definierade begreppet marktele på ett likartat sätt.
Marktelebegreppet har i många sammanhang varit svårt att få gehör och förståelse för hos taktisk och operativ personal samt plattformsintressenter, vilket medfört att markteleområdet betraktats som ett udda område inom försvaret.
Generellt kan markteleområdet sägas ha fungerat bra med hög tillgänglighet och till rimliga kostnader. Detta har verifierats av bland annat strilchefer i flygvapnet, som varit mycket beroende av områdets funktion. I dokumentet beskrivs marktele från ca 1950 fram till 2000.



Meddelandeförmedlingscentral (MFC) (2,5 MB) Författare: Harald Andréasson.
(F06/08)

År 1974 gav dåvarande Försvarstaben i uppdrag åt Försvarets Materielverk ( FMV ) att utreda försvarets data- och fjärrskrifttrafik. Året därefter presenterade FMV utredningen ”Data- Fskr 75”. I denna drogs riktlinjerna för bland annat moderniseringen av fjärrskriftnäten med MILTEX och meddelandeförmedlingscentraler ( MFC ) upp.Under 1977 togs det fram en kravspecifikation för MFC .

Det nya nätet för fjärrskrift- och låghastighetsdata ( 300 bitar/sek ) skulle komma att ersätta det då befintliga Krigs- och fredsfjärrskriftnätet. Krigs- och fredsfjärrskriftnätet var ett mellanlagrande nät, huvudsakligen med manuell förmedling mellan abonnenter vilka var anslutna med fast kopplade förbindelser till någon av nätets förmedlingscentraler, så kallade undercentraler  (UC ). Utrustningarna i nätet arbetade med hastigheten 50 Baud och koden CCITT nr 2 ( ITA2 ).

Det nya nätet skulle trafikeras av nya terminaler för låghastighetsdata, hantera ”uppringt” samband men även kunna ta över de gamla fjärrskriftabonnenterna . Kod- och hastighetskonvertering skulle möjliggöra trafik mellan de olika abonnenttyperna, men krävdes även för samtrafik med andra nät.

Till en början skulle de äldre fjärrskriftmaskinerna nyttjas som abonnenter för att successivt ersättas av de nya terminalerna. Arbetsnamnet på denna nya utrustning var ”Dataöverföring av Telex-typ” ( DATEX ) vilket senare ändrades till ”Militär textöverföring” ( MILTEX ).

Norsk Data AB fick 1980 uppdraget att leverera MFC. Som underleverantör avapplikationsprogramvaran anlitade Norsk Data AB, det norska bolaget Computas A/S.

MFC-systemet var i drift under tiden 1987-02-10 -- 1999-12-21.


Militär flygradio 1916-1990 (8 MB) Författare: Lars V Larsson (F06/12)

Mitt uppdrag från FHT har varit att för framtida intressenter dokumentera och sammanställa flygvapnets Flygradiosystem från starten 1916 fram till 2000-talet med begränsning av sådant som är sekretessbelagt.

Tonvikten på studien är lagd på en allmän beskrivning av resp. Flygradio-station, en kort teknisk beskrivning på radiotyp, användningsområde, tekniska data samt angivande av den källa som informationen hämtats från.

Radiostationerna är beskrivna i användningsområde och tidsföljd.
Vissa Civila flygradiostationer som fått FR-beteckningar har endast beskrivits med referens till respektive tillverkares beskrivning etc.

Flygradions ”vagga” och tidiga utveckling har på ett berömvärt sätt skildrats av min gode vän och arbetskamrat Arne Larsson i ”Flygvapnets Radiosystem. Del 1. 1916-1945.”

För en mycket detaljerad och läsvärd historik av tidsepoken 1916-1945 rekommenderas Arnes rapport.


Militär vädertjänst i Sverige under 1900-talet (13 MB) Författare: Sten Haglund, Anders Söderman.
(F08/08)

I Sverige har militär vädertjänst bedrivits under ungefär en mansålder.

Under hela denna tid har verksamheten präglats av ambitionen att åstadkomma något praktiskt taget omöjligt: Att leverera till alla delar korrekta väderprognoser i en detaljerad tids och rumsskala. Många individer har med fantasi och energi och viss otålighet framgångsrikt utnyttjat vetenskaplig
och teknisk utveckling för att höja tjänstens kvalitet. Just förhållandet att man aldrig kan lyckas till hundra procent har i hög grad bidragit till att man fortlöpande ägnat mycket kraft åt utvecklingsarbete.


MILTEX abonnentsystem (1 MB) Författare: Bernt Söreskog.
(F05/10)

Under 1970-talet planerades en omfattande modernisering av försvarsmaktens fjärrskriftssamband och en övergång från speciella fast kopplade fjärrskriftsförbindelser till förmedlade förbindelser i försvarets- (ATL) och Televerkets telenät (ATN).

FMV fick 1974 i uppdrag av Fst att genomföra en omfattande utredning om försvarets data- och fjärrskrifttrafik. I utredningen som leddes av FMV:A deltog förutom FMV:F och FMV:M även företrädare för de administrativa delarna av FMV. Under den här tiden fanns en i vissa frågor ganska öppen motsättning inom FMV främst mellan FMV:A och FMV:F, men även inom FMV:F (främst beträffande hur fjärrskrifttrafiken skulle hanteras).

Data-Fskr-utredningen angav ett kretsförmedlat nät med X.21. Det var orealistiskt och infördes inte. MILPAK infördes på andra grunder.

 




Mätinstrument i Flygvapnet - en tillbakablick (13 MB) Författare: Rolf Hjerter.
(F21/04)

För att kunna säkra produktkvalitet eller överensstämmelse med specifikationer på el och teletekniska materielobjekt/system måste man nästan alltid utföra mätningar.

Inom flygvapnets område säger det sig självt att det är speciellt viktigt att kunna övervaka kvaliteten med tanke på flygsäkerheten. För försvaret som helhet ställs det också höga krav på att de använda vapensystemen ska fungera med den avsedda funktionssäkerheten. Det är därför inte förvånande att man inom flygvapnet/försvaret satsat på mätinstrument med god kvalitet och investerat i ett väl genomtänkt underhållssystem för dessa.

Inledningsvis behandlas allmänt grunderna för mätning och vårt internationella beroende i detta sammanhang.

Huvudavsnittet ägnas åt underhåll och kalibrering av mätinstrument fram till mitten av 1990-talet. Den principiellt viktiga omläggningen av underhållet under 1960-talet belyses även genom bilaga 1.


Philips i Järfälla (2 MB) Författare: Bertil Eklund m fl.

Från lokal tillverkare av apparater till systemleverantör på världsarenan.
En industrihistorisk tillbakablick från åren 1960 till 2000 med tonvikt på programvaruutvecklingen.

 

 

 



PS-41 Historik (6,7 MB) Författare: K-G Andersson.
(F01/05)

Den svenska radarutvecklingen hade 1944 kommit så långt att man stod i begrepp att börja med en begränsad tillverkning. Tillverkningen kom dock aldrig igång eftersom man kunde köpa färdiga radarstationer från England. (ER IIIb).

1946 hade civilingenjören Henrik Lindgren fått möjlighet att åka till USA på ett stipendium.

Han kom då i kontakt med den amerikanska radarstationen AN/TPS-1A, en transportabel radarstation i tält, som tyvärr hade låg effekt och kort räckvidd. Sverige hade dock ett stort behov av fler radarstationer och man beslöt då att Lindgren på grundval av TPS-1A skulle skriva en svensk specifikation på en radar som skulle tillverks i USA

Efter normalt anbudsförfarande och utvärdering beställdes 20 stationer.

Den första prototypen skulle levereras i september 1949 och hela serien skulle sedan vara färdiglevererad under 1950.

 



Radarfyr PN-55/F (2,7 MB) Författare: Karl Gardh.
(F01/07)

PN-55/F är en radarfyr som samarbetar med de flygburna utrustningarna PN-50/A och PN-59/A, när dessa har landningsfunktion. PN-55/F har riktad sändning och ger en elektrisk QFU, en inflygningslinje med max 4° kursskillnad från den geografiska QFU som sammanfaller med den avsedda landnings-banan.

Denna avvikelse är beroende av att PN-55/F av flygsäkerhetsskäl måste placeras vid sidan av landningsbanan. Den elektriska QFU skär landnings-banan 800 m utanför flygplanens sättpunkt eller yttre inflygningsljusen.

I den följande framställningen betecknar QFU den elektriska inflygningslinjen.

Kommunikationen mellan radarfyren och de flygburna utrustningarna sker för vissa av funktionerna genom att fyren sänder svarspulser vid frågepulser från flygutrustningarna. Ur dessa svarspulser utvärderar PN-50/A flygplanets sidläge i förhållande till QFU samt avstånd till sättpunkten, under det att PN-59/A endast utvärderar avstånd till sättpunkten. Fyren sänder därför
även kontinuerligt en kodad pulsgrupp, som används av PN-59/A vid utvärdering av sidläget i förhållande till QFU. Pulsgruppen sänds med pulsrepetitionsfrekvensen 64 Hz och benämns sidpulsgrupp.



Radarfyr PN-521 (5,8 MB) Författare: Karl Gardh.
(F05/05)

Radarfyr PN-521/R (M3333-052131 och M3333-052132) är en transportabel landningsfyr som arbetar tillsammans med de flygburna utrustningarna PN-50 och PN-59. Dessa utvärderar ur pulsgrupperna från PN-521/R flygplanets avstånd till nollpunkten (banändan, bantröskeln) och dess avvikelse i sidled i förhållande till elektriska inflygningslinjen (elektriska QFU).

Kommunikationen mellan de flygburna utrustningarna och fyren är för vissa funktioner av typ frågepuls-svarspuls och sker i vardera riktningen på två olika frekvenser vilka är inställbara inom området 208-249 MHz (se bild 1).
PN-50 utvärderar både avstånds- och riktningsinformation ur svarspulser från fyren. PN-59 utvärderar endast avståndet ur svarspulserna.

Sidlägesinformationen utvärderar PN-59 däremot ur en sidpulsgrupp som fyren sänder kontinuerligt med en pulsgruppfrekvens av ca 30 Hz.
Fyren har en särskild utrustning, sektorbegränsare, som för PN-59 begränsar fyrens inflygningssektor så, att risk för falska inflygningslinjer elimineras.

Den flygburna utrustningen PN-59 finns i två versioner, PN-593 och PN-594. Någon principiell skillnad finns inte mellan dessa. Varför de i fortsättningen gemensamt benämns PN-59.

Både PN-50 och PN-59 får avståndsinformation genom att de mäter tiden mellan frågepuls och svarspuls. I kapitlet Verkningssätt redogörs närmare för PN-50 och PN-59 systemets uppbyggnad.



Radarfyr PN-601 och 513 (4,3 MB) Författare: Karl Gardh.
(F01/04)

Radarfyr M3333-060151 (PN-601/F) är en navigeringsfyr, som samarbetar
med de flygburna navigeringsutrustningarna PN-50 och PN-59. Härigenom
erhåller man i flygplanet avstånd och riktning till fyrens uppställningsplats.
Förbindelsen mellan flygplanet och fyren är av typ frågepuls-svarspuls. Med
förutbestämd upprepningsfrekvens, sänder fyren även en riktningspulsgrupp,
som kan utvärderas av PN-594 till riktningsinformation.

Mottagning av frågepulsgrupp och sändning av svarspulsgrupp sker på
skilda frekvenser, som kan väljas inom området 218-242 MHz. Pulserna i
pulsgrupperna placeras inbördes i ett antal fasta lägen efter en viss kod.
Varje fyr tilldelas sin speciella kod- och frekvenskombination, varigenom
flygföraren kan söka kontakt med önskad fyr, genom att ställa in fyrens
kombinationer på navigeringsutrustningens manöverlåda i flygplanet.





Radarspaningsstation PS-16/F (13,7 MB) Författare: Rune Erlandsson.
(F05/04)

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Radiostation RA 529 (1,2 MB) Författare: Arne Larsson.
(F07/07)

Under 70-talets mitt utförde flygstaben en utredning om Flygvapnets materiel för brand- och räddningstjänsten. Där framkom att dess haveri- och räddningsfordon var i sådant skick att de var i behov av att snarast ersättas. Med anledning av denna utredning uppdrog C FV åt FMV att anskaffa ny radio för räddningsfordonen.

Radion skulle anpassas till de operativa krav som räddningsinsatserna krävde samt till den miljö som kan uppstå vid en räddningsinsats med brinnande
flygplan.

Radions operativa funktion var att räddningspersonalen skulle kunna lyssna på flygtrafiken för att vara beredda om en incident skulle uppstå och vid behov kunna ha radiosamband med piloter i flygplan och med flygtrafikledare.

En internationell anbudsförfrågan skickades ut och beställningen lades hos Becker Flugfunkwerk i Västtyskland.
212 st radiostationer köptes in och installerades i flygvapnets samtliga räddningsfordon.

Radiostation RA 529 visade sig vara en bra radiostation som mötte de operativa krav som uppställts med miljökrav som var hårda och krävande. Radiostationen började att avvecklas år 2002 men vissa stationer är fortfarande i operativ drift 25 år efter den första installationen.

Under 70-talets mitt utförde flygstaben en utredning om Flygvapnets materiel för brand- och räddningstjänsten. Där framkom att dess haveri- och räddningsfordon var i sådant skick att de var i behov av att snarast ersättas. Med anledning av denna utredning uppdrog C FV åt FMV att anskaffa ny radio för räddningsfordonen.



Radiostation RA 706 (1,4 MB) Författare: Arne Larsson.
(F08/07)

Radiostation Ra-706 MT togs fram för att ersätta radiostation Tmr-16 i TLFkärror och vid målplatser. Med dess unika uppbyggnad med tre mottagare och en sändare samt anpassning att användas för flygtrafikledning med en operatör kom den även att användas för andra applikationer. Bland annat av Luftfartsverket vid Ledningscentraler (LC) samt vid mindre statliga flygplatser. Radiostationen ingick i gruppen Flygledningsradio som var en del av Markradiosystem FYL.

Huvuddelen av radiostationerna installerades i TLF-kärror vid militära flygbaser (Bas 60 och Bas 90) där den intrigerades med flygbasens Markradiosystem FYL via Radiomanöverenhet RAME. Genom detta kunde andra trafikledare på flygbasen använda RA 706 och TLF kunde använda de fast installerade radiokanalerna för flygtrafikledning. Radiosystemets redundans ökade därmed betydligt.

Radiostationen beställdes 1981 från Becker Flugfunkwerk i Västtyskland som utvecklade och tillverkade 95 enheter för flygvapnet och ett 25-tal enheter för Luftfartsverket.
Radioutrustningen visade sig mycket väl fylla det behov som den utvecklats mot och det resulterade i att den anskaffades för ett flertal andra användningsområden. År 2007 är fortfarande ett antal RA 706 i operativ drift.



Radiostation RK 02 (1,8 MB) Författare: Arne Larsson.
(F10/07)

Under början av 60-talet ökade behovet av markradio i samband med projekteringen av Stril-60 och Bas-60. För strids- och flygtrafikledning fanns från 50-talet enkanalstationerna RK-01 och Fmr 5 samt mångkanalstation FMR-7. Styrdatasystemet hade uppstartats med materielbeställningar och Radiosändare FMR-10 hade börjat att installeras. De första proven med styrdata var avslutade och visade att frekvensmodulering var att föredra framför amplitudmodulering.

Beslut togs om att anskaffa en ny radio för stridsledning på VHF-området som komplement till såväl den amplitudmodulerade radioutrustningen som till den
frekvensmodulerade styrdatasändaren. Valet föll på en modifierad RK-01 radiostation från Standard Radio& Telefon AB. Modifieringarna till en heltransistoriserad mottagare och en AM/FM modulerad sändare med specialingång för styrdata innebar att det blev en helt ny radiostation som fick benämningen RK-02.

De första installationerna av Radiostation Rk-02 utfördes under 1966 vid Bas-60 varefter radiostationen successivt överfördes till Strilanläggningar för att bli en ren Strilradio. Vissa radiostationer finns år 2007 fortfarande kvar i operativ drift vilket innebär att Rk-02 är den radiostation inom flygvapnet som varit längst i drift. De c:a 400 radiokanaler som inköptes innebär också att Rk-02 antalsmässigt är en av flygvapnets mest förekommande radiostationer.


RAS90/TARAS. Bakgrund och verksamhet (31 MB) Författare: Christer Thorsson, Ralph Persson, Arne Larsson. (F02/15)

Avsikten med detta dokument är att för nuvarande och framtida intressenter dokumentera hur det planerade radiosystemet RAS90/TARAS för mark och flygapplikationerna projekterades och utvecklades. Flygplanen som berördes var JA 37, JAS 39 och FSR 890.

Dokumentet redovisar de tidiga studierna, specificeringar, offertinfordringar, beställningar, leveranser samt anledningen till att radiosystemet inte kom att operativt användas.

Till dokumentet finns ett antal bilagor där vissa har ett omfattande sidantal. Dessa kommer därför enbart att finnas vid biblioteken hos Krigsarkivet och Flygvapenmuseum. I bilageförteckningen anges vilka bilagor som enbart finns vid Krigsarkivet.

Detta dokument är en sammanställning av skribenternas producerade texter samt handlingar från olika tidsepoker. Under perioden skedde förändringar i projekten som i sin helhet inte speglas i dokumentet.

Bilagor förtecknade i innehållsförteckningen med sidnummer kommer att presenteras (förmodligen) vid ett senare tillfälle.


Rrgc/F. En viktig komponent i stril M/60 del 1 (2 MB)
Författare: Bengt Olofsson. (F02/12)

Flygvapnet byggde under 1960-talet åtta radargruppcentraler som alla ingick i Flygvapnets stridslednings- och luftbevakningssystem, Strilsystem m/60 eller bara Stril 60. Radargruppcentralerna, vars uppgift var luftbevakning, stridsledning av jaktflyg och robotförband samt luftförsvarsorientering, fanns i skyddade bergrum. Radargruppcentralerna producerade under 70- och 80-talen årligen närmare 30 000 timmar luftbevakning och mer än 1500 jaktstridsledningsuppdrag för flygförbandsutbildning. Därefter minskade verksamheten successivt fram till år 2000 då den sista centralen stängdes.

Till radargruppcentralerna var flera radarstationer anslutna och för att hinna med att upptäcka och följa fientliga flygplan fanns datorer som automatiskt höll reda på var målen befann sig och vilken kurs, fart och höjd de hade. I radargruppcentralerna fanns också datorer som beräknade den kurs som jaktflygplanen skulle styra för att effektivt kunna bekämpa de fientliga målen. Den beräknade styrkursen sändes i form av datameddelanden, kontinuerligt via radio, till jaktflygplanen. Radargruppcentralerna var på sin tid tekniskt sett mycket avancerade centraler. Stril m/60-systemet, där radargruppcentralerna ingick, var Europas största realtidssystem när det togs i bruk.

När nu alla radargruppcentralerna, sen mer än tio år tillbaka är avvecklade och skrotade och börjar falla i glömska, är det hög tid att ställa samman information om och erfarenheter av dessa centraler, med allt från utveckling och tillverkning, till drift och avveckling.

Del 1 innehåller en sammanfattande översikt och vänder sig till dem som vill få en snabb överblick över de orsaker som initierade arbetet med rgc, framtagningen av grundsystemet och några viktiga händelser i vidareutvecklingen.

Del 2 (Se nedan)


Rrgc/F. En viktig komponent i stril M/60. Del 2 Allmän beskrivning. (28 MB)
Författare: Bengt Olofsson. (F01/13)

Del 2 innehåller en komprimerad redovisning och vänder sig till dem som vill få en allmän beskrivning av bakgrunden till anskaffningen av rgc, studie- och förberedelsearbetet, kravformulering, upphandling av materiel osv samt beskrivning av vidareutvecklingen (uppdelad i tioårsperioder) och avvecklingen samt en avslutande analys. Här finns referenser till källmaterialet.

 

 

Bilaga 1, Beskrivning av Censor 932 (3,7 MB)
Författare: Hans Borgström och Bengt Olofsson (F02/13)

 

 

 

 

 

 

 


Samarbete inom luftbevakningen mellan Sverige, Danmark, Norge och Finland (14,1 MB) Författare: Hans-Ove Görtz (F05/16)

Arbetet med en rapport om SVENORDA funktionen (flygsäkerhetssamarbetet mellan Sverige – Norge – Danmark) påbörjades under våren 2013. Denna rapport är en fördjupning och breddning av ovanstående rapport som visar på ett tidigt utvecklat samarbete inom luftbevakning mellan länderna samt med Finland.

 

 



Smalbandsöverföring av radarbild (SBÖ) (1,4 MB) Författare: Karl Gardh.
(F01/08 utg 2)

Överföring av radarbild till en central tillämpades från början med bredbandsöverföring (BBÖ).

Överföringen av de olika signalerna från radarstationen skedde med multiplexutrustningar, som radiolänk användes bl.a RL-81 som var en frekvensmodulerad utrustning.

Men BBÖ systemet var ett dyrt och underhållskrävande system som även hade sin begränsning vid längre överföringsavstånd.

I mitten av 70-talet infördes ett helt nytt överföringssystem s.k smalbandsöverföring (SBÖ).

Systemet infördes i första hand för att öka strilsystemets flexibilitet och för att möjliggöra överföring av radarbild vid långa överföringsavstånd.

I detta system sker viss behandling av radarinfomationen på radarstationen varefter informationen överförs till central som ett data meddelande på talkanaler i befintligt tråd-och radiolänknät i form av ett ”200”meddelande.

Utrustningen fick benämningen Datatranmissionsutrustning 109 (DT-109) och de radarstationer som utrustades med DT-109 var PS-66,PS-65,PS-15 och PS-810.

Från början var SBÖ-förbindelsen stelt uppkopplad men i mitten på 80-talet infördes s.k spridare viket medförde att överföringssystemet blev betydligt flexiblare.



Spaningsradar PS-08/F (11 MB) Författare: Rune Erlandsson.
(F04/04)

Radarstation PS-08/F var flygvapnets första egentliga storradar. Med storradar avses här i första hand stationens höga uteffekt (2,5 MW) och dess långa räckvidd (>400 km). Stationen hade en antenn av imponerande dimensioner med en reflek¬toryta på ca 170 m2. Stationen, som var tillverkad av DECCA RADAR LIMITED i England under 1950-talet, hade den engelska beteckningen Radar Type 80.

Flygvapnet anskaffade under 50-talet fyra radarstationer av denna typ som utpla¬cerades på anläggningarna "Harry", "Dick", "Tom" och "Fred". Anläggningarna upprättades i slutet av 50- och början av 60-talet. Samtliga anläggningar var placerade i södra Sverige.

 

 



Spaningsradar PS-15 ( 4,2 MB) Författare: Karl Gardh.
(F06/04)

Radaranläggning PS-15 var en obemannad C-bandsradar som ingick i Stril 60-systemet och användes för lågspaning av flygplan och marina ytfarkoster. Stationen var försvarets första lågspaningsradar och hade en pulseffekt på ca 1 MW.

Radarinformationen överfördes till radargruppcentral (rrgc) bredbandigt över länkförbindelse i form av video, höjdinformation, bäringsinformation och synkpuls. Från mitten av 1980-talet infördes successivt smalbandig överföring (SBÖ) över telefonförbindelse eller talkanal på länk som data¬meddelande sedan radarin¬formationen behandlats i datatransmissions¬utrustning DT-109. I vissa tillämpningar överfördes radarinformationen på kabel.

Hela radarutrustningen var installerad på toppen av en 100 meter hög mast vilket medför att radarhorisonten blir ca 45 km. Upptäcktsavståndet för ett mål var under störningsfria förhållanden ca 180 km vid en antagen upp¬täcktssannolikhet av 90 %. Höjdtäckningen var omkring 3000 m och målets höjd angavs till ett av fyra höjdskikt. Antennen var placerad ovanför appa¬rathuset på en överbyggd plattform som roterar med en hastighet av 7 v/min.



Spaningsradar PS-65/F (4 MB) Författare: Rune Erlandsson.
(F03/04)

Radarstation PS-65/F var en L-bandsradar som ingick i Stril 50- och 60-systemen och används för spaning och stridsledning. Stationen var en av flygvapnets första högeffektradar och hade en pulseffekt på ca 2,3 MW och med en räckvidd res¬pektive höjdtäckning på 330 km resp 25.000 m.

Stationens elektronikutrustning var tillverkad i Frankrike av Compagnie Generale de Telegraphie sans Fil (CSF). Antennen, som var av typ cosekant-kvadrat med beteckningen MLG7, var tillverkad av Selenia, Italien. Vridbord med roterande mast var tillverkat av Oskarshamns varv. Indikatorutrustningen inköptes från SRT i Sverige.

PS-65/F var flygvapnets första markradar som var försedd med utrustning för fastekodämpning (FEU), i vanligt tal benämnd MTI. Stationen var även försedd med störskyddsutrustning (SSU) bestående av ett antal mottagare och filter som kunde kopplas in i händelse av avsiktlig eller atmosfärisk störning.

 

 



Spaningsradarstation PS-66T (4,6MB) Författare: K-G Andersson.
(F06/07)

Kungliga Flygförvaltningen och Försvarets Forskningsanstalt studerade i slutet av 1950-talet bl.a. en ny typ av radarstationer där både spaning och höjdmätning kunde ske från en och samma station. Det största intresset rörde radarstationer av s.k. tredimensionell (3-D) –typ.

Den nya radarstationen skulle betecknas PS-66/T och vara avsedd för spaning och stridsledning mot mål på i första hand hög höjd. Stationen skulle komplettera den radarkedja av typerna PS-08 och PS-65 som då var under utbyggnad, genom ökad motståndskraft och uthållighet mot vapenbekämpning.

Vid diskussionerna kring en ny station hade man inriktat sig på redan befintliga stationer eller stationer som var under utveckling. Detta berodde på att utvecklingskostnaderna ansågs bli för höga.

När specifikationen fastställts gick offertförfrågan ut 1963. Efter utvärdering valdes en station ut, betecknad S-104, från Société Novelle DÉlectronique et de la Radio-Industrie (SNE-RI) i Frankrike. Kontrakt skrevs 1964 och omfattade fem stationer på tillsammans 50 Mkr.



Strics systempresentation (1,2 MB) Författare: Rolf Karlsson.
(F06/10)

Detta dokument är identiskt med Strics Systempresentation L2-A-02-00-00-00A-981A:14:01 framtaget av dåvarande Celcius Tech på uppdrag av FMV.

I ett kommande FHT-dokument Strilutbildningssimulatorer kommer bakgrund och upphandling av Strics och övriga simulatorer att beskrivas.

Strics är en omvärldssimulator till STRIC. Strics används i första hand för simulering i samband med utbildning av operatörer i STRIC men kommer också till användning vid utprovning av bl. a STRIC-funktioner. I detta dokument behandlas främst Strics användning inom utbildningsområdet.

 

 

 





Stril 50 utdrag (1,1 MB) Författare: John Hübbert.
(F03/07)

Detta dokument är ett utdrag ur det Stril 50 dokument som John Hübbert skrev för FHT:s räkning 2007. Detta dokument är publicerat i Flygvapenmuseums årsbok, Ikaros 2008.

Det fullständiga Stril 50 dokumentet finns att läsa på Försvarshögskolan, Krigsarkivet, Flygvapenmuseum, F21 förbandsmuseum och Teleseum vid Ledningsregementet i Enköping.

---------------------------------------------------------------------------

Stril 50 version 2

Dokumentet finns inte utlagt på hemsidan, utan kommer eventuellt att läggas ut i en förkortad version.

Dokumentet i sin helhet kommer förmodligen att ges ut i bokform och försäljas genom Svensk Flyghistorisk Förening (SFF).

Stril 50 i likhet med övriga FHT-dokument finns att tillgå hos vissa museer, kamratförening mm. "Klicka på" Stril 50 version 2 ovan så presenteras en sändlista för dokumentet.

"Klicka" för att se bokomslaget!


Strilradaranläggning 860 (PS-860) (5,5 MB) En Antologi. (F 02/14)

Detta dokument syftar till att beskriva tillkomsten av strilradarsystem PS-860 med fokus på det unika i systemet nämligen strilradaranläggning 860 utformad för att motstå flygbekämpning.

Författare är några av dem som deltog i processen från 70-talets början fram till att systemet var utbyggt i mitten av 1980-talet.

Dokumentet har utformats som ett antal fristående uppsatser, som speglar hur respektive författare personligen uppfattade processen.

Av särskilt intresse har varit att dokumentera minnesbilder som har uppfattats intressanta och väsentliga, kanske till och med avgörande för systemets utformning. Sådana minnesbilder torde inte återfinnas i arkivens officiella handlingar.

Ambitionen har varit att täcka de flesta delsystem. Några saknas men dokumentet torde ändå i allt väsentligt spegla systemets tillkomst och utbyggnad.

PS-860 ingår efter modifiering fortfarande i luftförsvaret när detta skrivs varför grundläggande data har uteslutits.

Under arbetets gång avled Ingemar Olsson och Tom Carlsson.
Ingemar var med sitt stora engagemang en drivande kraft i arbetet och hann precis slutföra sina koncept. Dessa har tagits in oavkortade i dokumentet frånsett en försiktig redigering.

Tom var den som tog sig an uppgiften att utprova hur det nya radarsystemet taktiskt skulle integreras i strilsystemet för att nå den uthållighet som eftersträvades. 

Skriften är också ett tidsdokument, som speglar försvarets studie- och planeringsverksamhet under kalla kriget. Förhoppningsvis kan den väcka intresse hos dem som idag och i morgon har motsvarande uppgifter som vi då hade.

Innehållet har sekretessgranskats av Krigsarkivet och Försvarsmakten

Stockholm i dec 2014.          
Författarna


Strilsystem m/60 ver.2.0 (13,5 MB) Författare: Örjan Erikson, Bengt Eklöf
(F01/16)

Strilsystem m/60 var ett, vad man idag kallar, ”system av system” för luftförsvar. Systemet, som i fortsättningen benämns Stril 60, var ett för den tiden unikt ledningssystem för luftstridskrafter. Systemet utgjordes av ett stort antal anläggningar och delsystem infologiskt sammanknutna genom kommunikations- och databehandlingssystem.

Bakgrunden till Stril 60 var den tekniska utvecklingen av flygplan vilken medförde att flyghastigheterna och flyghöjderna ökade och att vapen och sikten gjorde det möjligt att avlossa vapnen på allt längre avstånd från målet.

Den grundläggande idén bakom Stril 60 var att effektivt kunna nyttja luftförsvarsvapnen jaktflyg, luftförsvarsrobot, luftvärn och offensiv telestörning dygnet runt oberoende av väder. Som beslutsunderlag skulle en översiktlig bild av luftläget i nära realtid presenteras för samtliga berörda.
Beslut om insats och val av vapen skulle fattas av en chef inom aktuellt geografiskt område (luftförsvarssektor). Stridsledningsorganisationerna för de olika vapnen skulle ha tillgång till information om fienden och de egna resurserna.

Genom ett sammanhållet totalkoncept och användning av ny teknik, som bredbandig överföring av radarinformation och datakommunikation samt digitala kalkylatorer och minnen, kunde nya förmågor uppnås.

Höga militära chefer och politiker gav – mycket baserat på förtroende – unga befattnings-havare en unik möjlighet att fatta avgörande beslut.

Samverkansformerna mellan myndigheter och industri var interaktiva och medförde att ny teknik gav nya möjligheter under utvecklingsprocessen. En annan effekt var en omfattande kompetensuppbyggnad hos flera svenska företag och myndigheter.


STRIL-systemdokument, en sammanfattning (11 MB) Sammanställt dokument: Bengt Myhrberg. (F16/09)

Det svenska flygvapnets strilsystem består av ett stort antal fristående system som dock har en hård infologisk knytning till varandra. Dessa system kan vara både geografiskt vitt skilda och tillhöra helt olika organisationer, t ex andra vapenslag och civila myndigheter.
För att det som vi benämner stril skall kunna utföra sin uppgift krävs att alla ingående system funktionsmässigt fungerar ihop och bildar kompletta funktionskedjor. Att få en överblick och förståelse för detta är svårt. Som ett försök att öka förståelsen och systemkännedomen har FMV:ElektroF under 1990-talet tagit fram denna strildokumentation.
Det skall betonas att strildokumentationen inte är framtagen för att bistå experterna inom deras respektive specialområde, utan för att ge en inblick i de områden av stril som man normalt ej jobbar med. För fördjupad kunskap hänvisas till de referenser som finns angivna i strildokumentationen.
Strildok beskriver inte ett "fryst" stril utan innehåller även information om beslutade och planerade förändringar av stril.
I detta utdrag ur den fullständiga strildokumentationen har i första hand information ur följande kapitel medtagits:
Historik, definitioner, uppgifter, uppbyggnad, ingående delar, prestanda, kapacitet, källförteckning.
Den fullständiga strildokumentationen, som till största delen är hemligstämplad,  förvaras i FHT arkiv i Krigsarkivet.


Studier och verksamhet inom försvarets ledningssystem under 1990-talet som ledde till etableringen av LedsystT (1,5 MB) Författare: Göran Kihlström, Håkan Davidsson, Jan Flodin. (F 01/14)

Detta dokument har utarbetats inom FHT urvalsgrupp Flyg.

Avsikten med dokumentet är att det skall ge en översikt av det omfattande arbetet med studier och utredning av försvarets ledningssystem som utfördes med stora insatser under 1990- talet.

Slutsatserna som drogs ledde bl. a. till att försvaret beslutade starta projektet LedSystT. Ett antal av de personer som deltog i arbetet har träffats, diskuterat och nedtecknat sina erfarenheter av det arbete som utfördes. Både positiva och negativa synpunkter liksom episoder som inträffat under arbetet har behandlats.


Störsändare system LAGE utrustning 13 (U13) (14 MB) F05/13 Författare:Hans-Ove Görtz

Tidigt under 1950- och 60-talet visade staber och förvaltningar intresse för ”motmedel mot flygburen spaningsradar” och ”en ev sovjetisk luftstrids-ledning från flygburna stationer. Utstörning av dylika stationer bedömes av flygvapnet vara ett för försvaret gemensamt intresse”. Redan 1951 diskuteras, vid framtagning av motmedel för blivande A32, behov av krigsflygplan ”som uppträda tillsammans med det anfallande förbandet eller i direkt anslutning till dess uppdrag”.

Försvarsstaben gav 1963 inriktning till FRA att klarlägga förekomsten av bl a flygburen ”early-warning”-radar.

En utvecklad störsändareutrustning (apparat 91) för A 32 A från 1960-talet, med sändare i nosrummet för störning av eldledningsradar, utvecklades men blev inte operativ. Utrustningen fanns som alternativ för installation i SK 37 fram till 1975.

Under hösten 1965 beslutade CFV att SK 37 skulle användas för operativa uppgifter med samma motmedel som AJ 37 (dvs i attackfunktion med kapsel KA och KB).

I december 1968 lämnades underlag till lufttaktisk hotbild, avseende flygande spaningsradar: ”Möjligheter att stridsleda från flygplan har fram till idag inte varit alltför stora. Man har emellertid under sista året observerat en ombyggd TU-114 (CLEAT), försedd med en stor rotodom monterad på ryggen.

Läs mer i dokumentet!


Svensk ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945 ( 10 MB)
(F03/10) Författare: Sven Hasselrot.

Principen för radar, eller ekoradio som denna teknik till att börja med kallades hos oss, var internationellt känd sedan länge. Benämningen "radar" är ett sammandrag av "Radio Detection And Ranging". Den började användas inom amerikanska flottan omkring 1941 och blev så småningom vedertagen hos de allierade, dock under stort motstånd från engelsmännen som från början använde benämningen "Radiolocation" på samma teknik. I Tyskland användes benämningen "Messfunkgerät". I Sverige kallades utrustningen allra först "radioekoapparat" (RE), vilket snart ändrades till "ekoradio" (ER). Den benämningen användes till år 1947 då även vi gick över till "radar".

 





Svenska Flygvapnets Styrdatasystem (9 MB) Författare: Arne Larsson.
(F22/04)

1958 togs ett beslutet om att utveckla och införa ett styrdatasystem som automatiskt skulle överföra målinformation från radarstation och ledningscentral direkt till piloten i jaktflygplan med kontinuerlig uppdatering.

Med den optiska luftbevakning tog det i genomsnitt 4 minuter från målupptäckt tills startorder och information togs emot av pilot i jaktflygplan. Motsvarande tid för det nya systemet skulle bli 6-10 sekunder. Det var ett revolutionerande tekniskt system som skulle införas och som möjliggjordes med ny radar, datorstödd informationsbehandling, utsändning av ett digitalt datameddelande, nya modem, ny markradiosändare med hög effekt och utrustning i flygplan som omvandlade datameddelandet till användbar information för piloten.

Det var ett mycket stort svenskt tekniskt genombrott som väckte stor internationell uppmärksamhet och som kom att användas av det svenska flygvapnet under 45 år.

I dokumentet ”Svenska Flygvapnets Styrdatasystem” beskrivs styrdatasystemets tillkomst med den intressanta beredningsfasen vid Kungliga Flygförvaltningen, personerna och företag bakom beslut och utveckling. Dokumentet är på 183 sidor och 8,8 MB stort. Det finns att köpa från Flygvapenmuseum och är tillgängligt vid FHT samlingar och bibliotek vid Krigsarkivet i Stockholm samt vid Flygvapenmuseets bibliotek i Linköping.


Svensk – Norska flygövningar med radarstation PJ-21 och dess personal från Norge på F 9 Säve under 1949 (8,5 MB) Författare: Hans-Ove Görtz. (F04/16)

Arbetet med en rapport om SVENORDA funktionen (flygsäkerhetssamarbetet mellan Sverige – Norge – Danmark) påbörjades under våren 2013.

Denna rapport är en fördjupning av ovanstående rapport som visar på en annan närmare dimension av samarbetet mellan Sverige och Norge.
Huvuddelen av arbetet genomfördes under 2014 – våren 2016.

Rapporten baserar sig på de dokument som har återfunnits i arkiven och besök vid skilda platser i Sverige och Norge.

Norges Flygvapen har varit mycket positiva och har generöst ställt pensionerade Oberst Terje Naess till förfogande för planering av besök i Norge och bland annat besök på Holmenkollen, Horten, Måkerö och Trögstad i maj 2016.

Jag har även tagit emot fotomaterial som återfinns i denna rapport.

Därutöver genomfördes ett möte vid flygstationen i Rygge den 3 augusti 2016 – för ett möte med dåvarande generalen Wilhelm Mohr. Till mötet anslöt även ett antal pensionerade och aktiva officerare ur det norska flygvapnet som under åren medverkat i SVENORDA.


System Radiosändare RT-02 (10 MB) Författare: Hans-Ove Görtz.
(F05/12)

Ett för försvarsmakten gemensamt telekrigsvapen
Beredningsarbetet uppstartades under slutet av 40-talet med bland annat underrättelser från svenska militärattachéer om den strategiska betydelsen av navigation på långvågsbandet samt med signalspaning av FRA. Det kalla kriget med två starka block, Atlantpakten (NATO) och Warszawapakten (WP), samt kärnvapenhotet innebar att de kärnvapenbärande bombflygplanen från båda sidor behövde ett bra navigeringssystem för att med säkerhet kunna hitta sina mål och att det var av stor vikt att kunna störa den andra sidans navigeringssystem. Sveriges geografiska placering var strategiskt intressant, dels var vi i behov av att skydda vårt land mot flygplan, fartyg och fjärrstyrda robotar och dels var vårt läge intressant för såväl störnings- som ledningsändamål.

Mycket tidigt togs beslut om att det ryska navigeringssystemet på långvåg (LV) skulle störas.



Sändtagare 705 (2,8 MB) Författare: Arne Larsson.
(F09/07)

Sändtagare 705 beställdes 1986 från Becker flugfunkwerk (BFW) i Västtyskland som en modifierad hyllvara för att dels ersätta den äldre sändtagaren FR-16 samt för att utgöra radio för flygtrafikledning i den nya applikationen ”TLF-radio kortbana” inom Bas-90-systemet.
Sändtagare 705 var nyutvecklad av BFW för installation i flygplan.

Genom den mångåriga kontakt som BFW haft med FMV var de svenska militära kraven väl kända varför det var lätt för BFW att modifiera sändtagaren för att klara de miljökrav som uppställts.

Anskaffningskostnaden för sändtagaren var låg vilket tillsammans med dess goda prestanda och höga kvalité medförde att sändtagare 705 kom att användas till fler applikationer än som var tänkt från början.

Det svenska flygvapnets ekonomiska läge gjorde att antalet övningar drogs ned och något senare även att utbyggnaden av Bas-90 upphörde och att flertalet av de utbyggda baserna las ned. Det innebar att flertalet av sändtagarna fick en liten operativ tid.


Telefonväxlar inom flygvapnet (9 MB) Författare Göran Kihlström med flera.
(F06/16)

I några dokument som utgivits inom Försvarets Historiska Telesamlingar har ett antal telefonväxlar behandlats. Någon sammanställning av den mycket omfattande teknikutveckling som skett inom området har dock inte skett.

I detta dokument görs en kortfattad sammanställning av telefonväxlar allt från den elektromekaniska tiden till de programminnesstyrda växlarna som alltmer kom att dominera marknaden.

Dokumentet har sammanställts av Göran Kihlström med stort stöd från Mats Lindhé och Bernt Söreskog.

Idag (2016) har IP-tekniken (paketförmedling) börjat ta över telefonväxlarnas tidigare roll och dominerar redan inom vissa nischer, t ex fältmässiga telefonisystem och där integration kunnat ske med det tekniska systemet i övrigt – t ex i militära ledningssystem och i bredbandsleveranser till hushåll.


Tidiga igenkänningssystem för flygplan (1,3 MB) Författare: K-G Andersson.
(F04/08)

Innan radarn utvecklades hade optiska igenkänningsmetoder skapats. Flygplankort med siluetter av olika flygplan delades ut för att luftbevakningens personal skulle kunna öka möjligheten till identifiering. Andra system som togs fram var olika igenkänningssignaler eller manövrar. Under främst andra världskriget ökade behovet av att kunna identifiera de mål som radarn upptäckte och nya elektroniska system såg dagens ljus.

Dokumentet beskriver de första igenkänningssystemen och utvecklingen fram till att ett relativt modernt system infördes - PN-79-systemet.

 

 

 

 




Utveckling av teknisk övervakning för försvarets marktelesystem
(F02/10) (2 MB) Författare: Hans Broberg, Ingemar Engdahl.

Försvaret ställde på 1960-talet ökade krav på marktelesystemens driftsäkerhet och bevakning av sina anläggningar. Samtidigt strävade man efter att rationalisera underhållet av dessa. Teknisk övervakning (TÖ), som förstärkningsåtgärd, kom att bli en lösning.

Detta dokument beskriver den successiva utvecklingen av ett generellt koncept för (TÖ) avsett att fjärrmässigt övervaka och styra försvarets marktelemateriel (och funktioner). TÖ omfattar här driftövervakning och till en del bevakning.

Vid sidan om det generella TÖ-konceptet har det funnits specifika övervakningssystem knutna till ett visst marktelesystem eller utrustning. Dessa behandlas inte här. Andra operativa system finns också för att övervaka land, sjö och luftrum.

Dokumentet innehåller två delar. Den första, Etablering av ett försvarsgemensamt Fjärrövervakningssystem, som redogör för processen med framtagningen och utbyggnaden. Den andra, Teknisk övervakning inom försvaret Ett antal milstolpar 1965-2008, som beskriver teknikutvecklingen.



Utvecklingen av Flygvapnets telefoni- och transmissionssystem ( 6 MB)
(F03/05) Författare: Bertil Nilsson.

Telefoni- och transmissionssystem har utgjort och utgör viktiga element i praktiskt taget all FV verksamhet. De har under det senaste halvseklet undergått en revolutionerande utveckling.

I detta FHT-dokument eftersträvas att ge en övergripande skildring av denna utveckling under perioden från mitten på 40-talet fram till och med 80-talet. Huvudvikten ligger på den tekniska utvecklingen. Även motiven i form av nya behov belyses liksom förutsättningarna i den allmänna utvecklingen inom telekom- och elektronikområdet.

Området "FV telefoni- och transmissionssystem" är mycket brett, applikationerna många, gränser mot övriga delsystem ibland ej helt och distinkt definierade, etc. Eftersom FV i flera avseenden haft och har ansvar även för vissa försvarsgemensamma nät och utrustningar avhandlas även dessas utveckling.

 

 

 



Utvecklingen av flygvapnets telekommunikationssystem 1990-2005 (1 MB)
(F03/09) Författare: Bernt Söreskog.

Flygvapnets telefoni- och transmissionssystem fram till slutet av 1980-talet har tidigare beskrivits i FHT-FV av Bertil Nilsson. Avsikten är att i detta dokument på ett övergripande sätt redogöra för hur utvecklingen varit under perioden ca 1990-2005.

 

 

 

 

 

 




Väderradar PS-29/F (3,5 MB) Författare: Sune Rosenberg.
(F09/04)

Radarutvecklingen mot kortare våglängder påvisade möjligheten att även kunna ”se” dåligt väder i form av vattenbärande moln – väderradarn var upptäckt.

Stationer med en våglängd av 3 cm visade sig vara lämpliga för väderradar. Om sådana stationer placerades ut på svenska flygplatser skulle flygsäkerheten och väderprognoserna förbättras avsevärt.

Från USA anskaffades en flygradarstationer , AN/APS-15, som modifierades för markmontage och gavs beteckningen PS-29/F. 

Dessa väderradarstationer placerades ut på sju av flygvapnets flottiljer i början av 1950-talet.

Dokumentet beskriver stationens historik, användning och användarerfarenheter.

 



Väderradar PV-30 (4,7 MB) Författare: Rune Erlandsson.
(F07/04)

Väderradar PV-30 hade två huvuduppgifter:

* Att ge förbättrad väderprognos med möjlighet till bestämning av nederbördsområdenas täthet, höjd, avstånd och kurs samt analys och fotografisk registrering av nederbörd, moln och dimma.

* Att ge radiakinformation, d v s prognos av radioaktivt nedfall, genom
att mäta och automatiskt följa höjdvindar upp till över 30 km höjd
med hjälp av en ballongburen radarreflektor. Vindmätningen skulle
därigenom ge möjlighet till beräkning av nedfallsområden och tidig
förvarning.

Risken för kärnvapenkrig i 1960-talets början resulterade i snabb PV-30-
utbyggnad vid samtliga flygflottiljer.

Väderradar PV-30 var flygvapnets första, för meteorologiskt ändamål
konstruerade, radar. Under en tidigare period användes en mer eller
mindre provisorisk radar, PS-29/F, för väderspaning på ett antal flottiljer.
PS-29/F var ursprungligen en flygburen radar av amerikanskt fabrikat
med originalbeteckningen APS-15.

PV-30 var en italiensk radarstation med originalbeteckning METEOR
200 RMT, tillverkad av SELENIA SpA, Rom.

Flygvapnet inköpte 15 väderradarstationer av denna typ i början av 1960-
talet.

Flygvapnets stationer förekom i två varianter, en fast installerad och en
rörlig variant.

Den fasta varianten, PV-30/F, var installerad i ett speciellt antenntorn
med indikatorenhet och dataenhet placerade i flottiljens vädercentral,
varifrån stationen även manövrerades.

Den rörliga varianten, PV-30/R, var inrymd i ett släpfordon. Antennen
var placerad längst fram på fordonet på en höj- och sänkbar plattform
med vilken antennen kunde höjas och sänkas mellan drift- och
transportläge. I transportläget var släpfordonets totala höjd 3,4 m.

Även den rörliga varianten, PV-30/R, användes på vissa flottiljer som
fast väderradar. Släpfordonet ställdes då upp på en ur täckningssynpunkt
lämplig plats: torn, kulle eller annat fundament. Indikator- och dataenhet
lyftes ur fordonet och sattes upp på annan plats, vanligen flottiljens
vädercentral.

Konstruktions- och funktionsmässigt var radarutrustningen i de båda
varianterna PV-30/F och PV-30/R helt identiska.

Stationen arbetade inom frekvensområdet 9,35-9,40 GHz (X-bandet).
Pulseffekten var ca 200 kW och den maximala räckvidden 400 km.

Stationen manövrerades från indikatorenheten. Samtliga organ för
stationens manövrering var placerade på indikatorns frontpanel.

Indikatorstativet var försett med två bildindikatorer, en 16" indikator,
som tjänade både som PPI och HPI, samt en 5" A-indikator.

Stationen var försedd med robotkamera med tillhörande apparatstativ för
fotografering av väderbild och registrering av data.

Stationens dataenhet utgjordes av en separat enhet placerad i närheten av
indikatorn. Dataenheten användes för kontinuerlig presentation av bäring,
elevation och avstånd till ballongburen reflektor under vindmätning.



Tekniska Order för Marktelemateriel, finns att läsa på Arboga Elektronikhistoriska förening. Det krävs medlemsskap för att få tillgång till Tekniska Order.

AEF loggo

 



Övriga dokument

60 år med Luftfartsinspektionen

KTH Publicerade rapporter

JA 37: Pilot och system
Transkript av ett vittnesseminarium vid Tekniska museet i Stockholm den 11 december 2007.

Nu i flygvapnet (SFF)

Signal F (29 MB)

Svenskt flyg och dess män

Tidig flygradar
Transkript av ett vittnesseminarium vid Tekniska museet i Stockholm den 15 april 2008.