Försvarets Historiska Telesamlingar
Radiosändare RT-02
Antennmast sedd från telebyggnad. Telebyggnad exteriör
Sammanfattning System Radiosändare RT-02
Beredningsarbetet uppstartades under slutet av 40-talet med bland annat underrättelser från svenska militärattachéer om den strategiska betydelsen av navigation på långvågsbandet samt med signalspaning av FRA. Det kalla kriget med två starka block, Atlantpakten (NATO) och Warszawapakten (WP), samt kärnvapenhotet innebar att de kärnvapenbärande bombflygplanen från båda sidor behövde ett bra navigeringssystem för att med säkerhet kunna hitta sina mål och att det var av stor vikt att kunna störa den andra sidans navigeringssystem. Sveriges geografiska placering var strategiskt intressant, dels var vi i behov av att skydda vårt land mot flygplan, fartyg och fjärrstyrda robotar och dels var vårt läge intressant för såväl störnings- som ledningsändamål.
Mycket tidigt togs beslut om att det ryska navigeringssystemet på långvåg (LV) skulle störas.
Beredning under perioden 1949 till 1957
Tekniskt utfördes under denna period signalspaning av FRA där frekvenser och pulsinformation av det sovjetiska systemet kartlades. Försvarets Forskningsanstalt (FOA) byggde laboratoriemodeller av navigeringssystemet mot vilket olika störprinciper provades. Det beslutades att brusstörning skulle tillämpas med effektövervikt på 2:1 mellan brussändare och navigeringssignal.
Enligt Överbefälhavarens (ÖB) beslut 1955 blev Flygvapnet ansvarig för en för Försvaret gemensam telemotmedelsorganisation omfattande telemotmedel mot teletekniska system för navigering av fartyg och flygplan samt för styrning av fjärrobotar.
Syftet med systemet var att störa ryska stridsenheters navigeringssystem från tidigt 1950-tal och framåt för att störa dem i deras navigering till och över Sverige och därmed minska deras förmåga att korrekt finna och anfalla mål i vårt land.
Det var främst fjärrstyrda robotar, bombflygplan, attackflygplan och transportflygplan (för luftlandsättningar), stridsfartyg och ubåtar som utnyttjade det ryska navigeringssystemet av LORAN typ (LOng RAnge Navigation) på långvåg som vi önskade störa.
Naturligtvis fungerade systemet även om Sverige blev överfluget på mycket hög höjd av ryska strategiska bombflygplan som ville flyga närmaste vägen ut i Atlanten.
Tekniken i RT-02 var tekniskt snarlik det amerikanska navigeringssystemet ”Low Frequency Loran” och sedermera LORAN-C på långvåg samt det ryska systemet Chayka på långvåg.
Forskning och utveckling för att skapa en störstation påbörjades tidigt 1950-tal under många olika täckbenämningar och följande var de mest frekventa under utvecklingen; ”Fredriksson”, ”Radio Standard”, ”Specialradar”, ”viss radiomateriel”, ”uppdrag 9008”, ”Störgrupp A”, ”visst byggnadsobjekt”, ”störsändare”, ”typanläggning”, ”LV-sändare”, ”radiosändare SE30005”, ”reservradio” samt användning av befästningskoden för anläggningen, för att bibehålla en hög sekretess.
I Försvarsstabens (Fst) beslut från 1953 skissades att sändaren skulle vara samgrupperad med lufor (Luftförsvarsorientering) sändare och att driftorganisationen uppskattades att bestå av 1 st underofficer (tekniker), 4 st meniga samt att lottor skulle kunna ingå i bemanningen.
Utveckling, leverans och installation av RT-02 från 1957 till 1966
Den första serieprototypen började byggas 1958 och initialt planerades för 10 anläggningar och en mast och stationsutrustning i reserv varvid de första fem avsågs färdiga 1960/61 och de övriga fem 1961/62. Den första prövningen av systemets effekt genomfördes under 1961 och Chefen för Flygvapnet (CFV) beslutade att ”Flygstaben finner icke anledning föreligger att frångå tidigare fattat beslut av rubr störsystem…”.
CFV beslutade slutligt den 6/12 1961 att utbyggnaden skall omfatta totalt 10 st stationer varvid stationerna skall finnas nära följande orter och i följande ordning: Järna, Ire, Norrtälje, Karlskrona, Luleå, Västervik, Hamrånge, Örebro, Sundsvall, Umeå.
Under 1961 var det klarlagt att en särskild understation erfordrades för mottagning av de ryska sändningarna.
Beställningar på utveckling och tillverkning av RT-02 lades på olika företag (Standard Radio Fabrik, AGA, Arenco). Innan slutförandet konstaterade Flygvapnet (FV) och Kungliga Flygförvaltningen (KFF) dock att principen med brustörningar inte var tillräcklig för våra syften. Erfarenheterna av det installerade systemet visade att en större modifiering behövdes.
Diskussionen satte fart 1962 med FOA som initiativtagare för att utveckla störsystemet till en funktion med vilseledning. Detta medförde att CFV 1966 gav ett utbyggnadsstopp av resterande anläggningar intill modifieringsbeslut var taget.
Varje RT-02 serieanläggning bestod av en telebyggnad (med sändare), antennbunker och antennmast om 212m samt en utpunkt (med övervakningsutrustning) ca 15-34 km från anläggningen.
Vid varje anläggning fanns en planerad organisation, initialt ”Störgrupp A” från 1961 och sedermera från 1970 en ”Driftgrupp RT-02” organiserad, administrativt inordnade i respektive luftbevakningskompani. Under 1974 benämndes den även ”Radiogrupp RT-02”. Skyddet av anläggningen utgjordes av hemvärnsförband. Utnyttjandet av RT-02 styrdes av telestörledaren i Luftförsvarscentralen (Lfc).
Modifiering av RT-02 inklusive övervakningsutrustning från 1965 till 1973
Taktiska värderingar med omprövning av systemets effekt genomfördes löpande. Den andra genomgripande genomlysningen gjordes år 1966, med alternativ ev avveckling, vilket resulterade i en fortsatt planering samt att RT-02 även gavs förmåga till maskerande vilseledande störning.
Utbyggnaderna drogs med förseningar och den huvudsakliga utbyggnaden med åtta anläggningar blev installerade, driftsatta och överlämnades för fortifikatoriskt underhåll 1967 och teknisk drift under hösten 1969.
Ett uppdrag lades på AGA, under 1963-64, att tillverka en övervakningsutrustning, som skulle användas till att avlyssna motsidans långvågssignal. Via en ultrakortvåg (UKV)-radiolänk skulle dels övervakningsutrustningen kunna fjärrstyras från sändarplatsen för RT-02 och dels information om den avlyssnade långvågssignalen kunna överföras från övervakningsutrustningen till sändarplatsen för RT-02. Denna information skulle utnyttjas för att styra sändningen av vilseledande pulser från RT-02 sändaren.
AGA fick därefter beställning på utrustningar till 10 st anläggningar som installerades mellan 1970-73. Tillsammans med annan utrustning var nu RT-02 stationen modifierad för vilseledande störning. År 1973 blev även den nionde (nordligaste) och sista stationen färdig. Stationen i Örebro byggdes aldrig.
Systemet var sedan i drift fram till avvecklingsbeslutet 1990.
Fortsatt utveckling och avveckling från 1973 till 1993
Under år 1974 utarbetades STOEM för RT-02 vilket ÖB godkände samma år. Vid samma tillfälle önskade CFV få prova en anläggning för sändning av lufor och LV-order i fredstid vid övningar, vilket ÖB accepterade.
År 1980 gavs FOA i uppdrag att studera möjligheten till fjärrmanövrering av RT-02 från Lfc, för lufor/LV-order funktion vid fredsövningar med bibehållen funktion som störsändare i krig. Denna funktion infördes för en högre frekvens ~290 kHz genom modifiering av antennens toppkapacitanser. Under 1986 bildades en arbetsgrupp för att se över radiosystemets behov av ytterligare modifiering och ett förslag togs fram av FOA för att automatiskt styra RT-02 utan utpunkt och en kostnadsbedömning gjordes om vidmakthållande av antennmaster mm. Den tänkta utrustningen blev benämnd ”Prylen”.
CFV liggande planering var att livstidsförlänga systemet till år 2000. Den taktiska värderingen som genomfördes under 1988 för att klargöra systemets störeffekt bedömde att utrustningen hade ringa störeffekt. Utvecklingsarbetet avbröts därmed och planering för avveckling påbörjades.
CFV beslutade om avveckling 1990.
Avvecklingen genomfördes under 1992-93 genom att två sändaranläggningar (med radiomateriel) överlämnades till annan intressent, några master överlämnades till olika intressenter och resterande revs samt att telebyggnaderna såldes till markägarna. Teleteknisk materiel överlämnades även till Flygvapenmuseet.
Slutord
Det tog sammantaget ca 15 år från det att första anläggningen var klar till systemet var fullt utbyggt och fullt operativt (1973-74). Då hade redan Sovjetunionen börjat installera tröghetsnavigeringssystem i sina offensiva flygplan, robotar och fartygsenheter som troligen innebar att vårt RT-02 system till stor del varit verkningslöst vid ett flyganfall under slutet av 1970-talet. För fartygs och ubåtars navigering och styrning bedömdes verkan finnas kvar under 1980-talet.
Under 1961-62 fick f.d. Öv Wennerström tillgång till hela planeringen och utbyggnaden av RT-02 (vid den tidpunkten benämndes det ”Störgrupp A”). Inga åtgärder vidtogs i systemet med anledning av spioneriet. Detta faktum innebar troligen att Ryssland visste var anläggningarna fanns geografiskt – de var mao intressanta för sabotageförband. Till deras hjälp fanns även våra flyghinderkartor – där mastens höjd 212m varit signifikant.
Utveckling och framtagning var kvalificerat hemligt och det var hög sekretess kring planering, ledning och funktion och under systemets hela livslängd var all materiel hemlig.
I de olika myndigheterna och företagen arbetade man enbart med precist anvisade delar i systemet utan insyn i övriga delar. Systemutvecklingen bidrog på ett positivt sätt till den teletekniska forskningen och utvecklingen under hela 1950-talet.
De totala kostnaderna för systemets uppbyggnad och vidmakthållande har inte framkommit vid arkivstudierna, dock har vissa budgetunderlag vid olika år återfunnits, vilket sammantaget medfört att det inte varit möjligt att ge en heltäckande bild över detta.
Sammanfattningsvis så kan det konstateras att systemet aldrig kom till användning för sitt ursprungliga syfte (vilket är logiskt) – ej heller haft något större inflytande i operativa spel eller vid övningar (pga sekretessen) – vissa stationer kom däremot f r om 1976 att utnyttjas under övningar som lufor- och LV-ordersändare. Sekretessen gjorde att enbart en handfull personer i landet visste vilken operativ effekt systemet skulle ha vid olika skeden. För Flygvapnet och den taktiska personalen var den ju enbart planerad för störning av navigeringssystem mot flygfarkoster (vilket avspeglas i STOEM från 1974 som inte beskrev nyttan mot fartyg och ubåtar). Med tiden försvann den operativa/taktiska kompetensen att utnyttja systemet.
Mot bakgrund till den höga sekretessen, fåtal individer som var kompetenta att taktiskt leda störning samt hantera materielen och brist på övning, så kan en rimlig slutsats vara att det första aktiva telekrigssystemet inom FV STRIL organisation blev gömt bakom hemligstämplar och bortglömt.Läs mer i dokumentet System Radiosändare RT-02 (10 MB) Författare: Hans-Ove Görtz (F05/12).
Film
Film om mastfällning av en RT-02 sändare i Ljustorp, utanför Sundsvall.
Bilder
Telerum. Reservkraft.
Isolator. Antennbunker interiör.
Antennbunker exteriör. Utpunkt exteriör
Antennmast.
Länkar
RT-02 eller "Fredriksson" (Bunker)
Störningssändare RT-02 - Ire i Hangvar (Gotlands militärhistoria och Gotlands trupper)
Störsändare (wikipedia)