Försvarets Historiska Telesamlingar

---

Tiden fram till 1945

Behovet av radiosamband mellan flygplan och mark för försvaret startade här i Sverige 1916 och har sedan dess varit föremål för en stor kontinuerlig utveckling där ny teknik fortlöpande ger nya möjligheter. Starten var att från en radiosändare i flygplan rapportera artilleriets träffar till en mottagare på marken.

Radioutvecklingen gick snabbt framåt och telegrafin ersattes med tal, med elektronrör kunde bandbredder göras smalare och ge bättre sambands-kvalité.

Långvågen ersattes med kortvåg och under periodens sista år kom det svenska flygvapnet över VHF stationer från nödlandade västmakts flygplan.
Luftbevakning har funnits i olika former från början av 1900-talet, där bland annat tullbevakningen ålades att ofördröjligen rapportera iakttagelser om främmande luftskepp och flygmaskiner.

Luftbevakningsstationer (ls-torn), upprättades under början av 30-talet längs kusterna, runt skyddsföremål som flygflottiljer och viktiga försvars-industrier, samt utefter de sannolikaste flygvägarna till dessa.

Luftbevakningscentraler (Lc) infördes till vilka ett antal Ls rapporterade in sina iakttagelser. Under slutet av krigsåren (1943) var landet indelat i 23 st Luftbevakningsområden (Lbo) som vardera innehöll ett Lc och tillsammans 1500 st Ls-torn.

Lc meddelade på tråd till en kommandocentral (KC), som normalt fanns på flygflottilj och som över slingutrustning Tfn. 43, kunde ge jakten information och order om start.

Dessa Kc vid jaktförbanden ombildades senare till Jaktcentraler (Jc), som användes för stridsledning av jaktflyget.

Som reserv för Lc upprättades rörliga Luftbevakningskompanier, vars anläggning inrymdes i två bussar, expeditionsbuss och radiobuss och som benämndes för Busslc. Åtta par bussar avsågs att anskaffa för att kunna uppställas på 19 st förberedda platser. Varje militärområde tilldelades ett Busslc par. De användes bland annat vid Norska gränsen 1943.

1942 godkände ÖB att flygvapnet upprättade egna Ls, som senare kom att kallas för Jaktls. Dessa försågs med radio och från Ls kunde då iakttagelser rapporteras direkt till Jc. Jakten kunde nu starta på order från Jc med rapporter direkt från Jaktls och detta förkortade avsevärt aktionstiden. Jaktls uppfördes för skydd av Stockholm (F 8), Göteborg (F 9) och Skåne (F 10).

Inom respektive område upprättades 15 st Jaktls, sammanlagt fanns det alltså 45 Jaktls. Radion vid Jaktls utgjordes av för markbruk modifierade flygradiostationer Fr typ III. Radioutrustningen kallades ”Mr Fr III”.

Flygvapnets lösning blev därmed lik den finska. (I början benämndes denna nya typ av radiostationer för radiols, men man ändrade efter en tid benämningen till jaktls, för att undvika förväxling med armens luftbevakning, som hade infört radiostationer för rapportering Ls-Lc, som även benämndes som radiols).

Vilka möjligheter fanns under denna tidsperiod att utföra stridsledning med radio? Försök gjordes från flygkårer och staber som rapporterade att detta var möjligt.

Från sent 20-tal finns rapporter som redovisar att prov utförts med ”radiostridsledning” med gott resultat.

Bilburen radio m/32. (Foto. Flygvapenmuseum)

Markradiostationerna under flygvapnets tio första år hade anslutningar för tråd, som medgav att de kunde moduleras på stora avstånd. I praktiken fanns två operatörer i de mobila enheterna vid övningsflygplatserna som med telefon var anslutna till flygkårer eller staber. På direktiv från dessa hölls kontakt med jaktpiloterna med telegrafi. Inom en grupp var inte alla flygplan bestyckade med radio och det kunde i vissa fall bara vara gruppens ledare som hade radio och ledde den gemensamma aktionen.

En annan viktig parameter var jaktflygplanens beväpning. De var inledningsvis bestyckade med kulsprutor som var besvärliga att hantera och dess vikt påverkade flygplanens manövreringsmöjligheter. Därför förekom det att kulsprutorna monterades ned. Under sådana förhållanden var inte stridsledning med radio så meningsfull.

---