FHT loggo Försvarets Historiska Telesamlingar

flygvapnet loggo

 

Ra-162
M3955-162011


Ra-162

Erfarenheter från inträffade haverier och tillämpade övningar i basräddningstjänst hade under 70-talet visat att det förelåg stora svårigheter att leda räddningspersonalen vid ett flygplanshaveri på grund av den höga bullernivå samt rök- och värmeutveckling som rådde vid en haveriplats. Ibland tvingades räddningspersonalen att angripa ett brinnande flygplan från flera håll, samtidigt och kunde då tappa ögonkontakten med varandra.

Räddningsinsatsen måste vara snabb och samordnad för att lyckas varför en säker och funktionell kommunikationsmöjlighet krävdes.

Den 14/2 1978 gav Flygstabens signaltjänstavdelning ut ett PTTEM med uppdrag åt FMV att projektera och ta fram en prototyp för en radio som skulle möta följande krav:

  • Medge dubbelriktat talsamband mellan räddningsledare och övriga i räddningsstyrkan på ett avstånd av minimum 500 m i skogsterräng.
  • Kunna betjänas med en talutrustning anpassad till bullrig miljö med hög ljudnivå.
  • Kunna användas tillsammans med visirförsedd hjälm.
  • Vara försedd med lätt åtkomlig S/M-omkopplare och kunna manövreras med påtagna arbetshandskar.
  • Vara försedd med anordning som medger enkel och snabb (max 30 sekunder) fastsättning i livbälte, rockslag och liknande
  • Vara sköljsäker med lätt vatten.
  • 265 radioutrustningar skulle anskaffas till en max kostnad av 1 468 kkr

Som handläggare vid FMV utsågs Christer Thorsson med Arne Larsson FFV-U/CVA som konsult.

För att få en uppfattning om kraven på räddningsutrustningen gjordes studiebesök vid BBS (Brandbefälsskolan) i Halmstad som leddes av Major Hans Blad. Vi fick deltaga vid släckningsövningar av flygplan. Räddningsstyrkan anlände med hög fart med en Räddningsbil typ I. Elden dånade och en tät rök la sig över flygplanet.

Räddningsledaren styrde upp släcknings- och räddningsarbetet där varje man kunde sin roll. Räddningsbilens vattenkanon sprutade lätt vatten på flygplanet som snabbt blev indränkt i skum och rökdykare gjorde sig beredda att ta sig in i flygplansvraket och försöka få ut pilotattrapperna. Insatsen var imponerande och speciellt då vi fick veta att räddningspersonalen hade 90 sekunder på sig att släcka branden innan aluminiumbrand uppstod. Insatsen för att rädda mäniskoliv skulle göras under en kort tidsperiod, under hårda förhållanden och med en stressfaktor att allt skall ske med inövade rutiner.

Räddningsbil typ 1

Räddningsbil typ 1

Studiebesöket resulterade i att kompletterande krav fick införas och en upphandlingsspecifikation uppgjordes i samarbete med BBS. Miljökraven fick omsättas till testbara termer och där speciellt kravet på lätt vatten (AFFF) krävde sin tid att definiera. För testen med lätt vatten spårades en amerikansk militär specifikation upp som bifogades specifikationen.

Den 29/6 1979 gick en anbudsförfrågan ut till 10 företag om utveckling och leverans av 6 prototyper och 340 radioutrustningar för basräddningspersonal. Anbuden begärdes in till den 30/9 1979 och skulle vara bindande till den 31/1 1980. När anbudstiden gick ut hade åtta av företagen offererat.

Offertutvärderingarna visade stora tekniska och ekonomiska skillnader mellan anbuden och även mot FMV specifikation. Kravet på lätt vatten visade sig vara mycket svårt att klara.

LaddningsenhetenHjässbensmikrofonen

Laddningsenheten                Hjässbensmikrofonen

Utprovningen av prototyper blev omfattande och tidsödande men den 24/11 1982 kunde en beställning läggas på Mototorola med dess sändtagare MX 320. Som talutrustning skulle en hjässbensmikrofon användas. Den anbringades i brandhjälmarna och visade sig ha mycket bra egenskaper för den miljö där den användes. Där tal inte kunde uppfattas på avstånd av 2 m kunde radiosamband hållas på avstånd upp till 500 m. Dom praktiska kraven på kabellängder, fastsättning av kablage mm provades ut vid Brandbefälsskolan (BBS) i Halmstad som blev en långdragen historia med problem mellan leverantören och de nya kraven.

En laddningsenhet skulle anpassas till utrymmet i Räddningsbil typ 1. Ansvaret för utvecklingen la Motorola på sin svenska representant och även här uppstod många problem.

Under första kvartalet 1986 kunde utrustningarna levereras till förbanden för installation i räddningsbil typ 1 och i brandhjälmarna.

Teknisk data.
Antennimpedans                    50 Ω
Uteffekt                                 ≥ 1 W
Frekvens                                 448.500 MHz
Kanalantal                              1
Kanalseparation                      25 kHz
Frekvensstabilitet                   < ± 5 ppm
Modulation                             FM
Deviation                                Nominellt ± 3,5 kHz
Distorsion                               ≤ 3%
Känslighet                              ≥ 20 dB

Skrivet av Arne Larsson FHT


Artiklar ur TIFF

Radioutrustning för basräddningspersonal (nr 1/86)