Navigering
Inflygningshjälpmedel
Inflygningsradar CE-71
(Bild från AEF)
Allmänt
Inflygningsradar CE-71 var en enkel radaranläggning avsedd för inflygnings- och landningshjälp vid flygplatser med lägre trafikintensitet, där en större och mera avancerad radaranläggning skulle bli för dyrbar i anskaffning och drift.
Denna typ av radaranläggning anskaffades av flygvapnet i endast ett exemplar och tilldelades F1 i Västerås i mitten på 1950-talet. Nattjakten på F1 var då i full gång med mycket mörkerflygning som ställde speciella krav på extra utrustning för landningshjälp vid "dålig" väderlek. Radarn, som bemannades av specialutbildade flygnavigatörer, var upprättad vid start-banans norra banände.
Radarn var konstruerad så att den kunde betjänas av endast en personoperatör. Operatören, som befann sig i radaranläggningen, lämnade via radio piloten på det inflygande planet kontinuerlig information om lämplig kurs, flyghöjd och avstånd för direktlandning.
CE-71 var tillverkad av EKCO WORKS Ltd. SOUTHEND-ON-SEA, ESSEX, England.
Radarns engelska beteckning och benämning var AIRFIELD APPROACH AID Type CE-71.
Denna typ av inflygningsradar användes bl a av de allierade styrkorna i Berlin under den s k luftbron till Berlin i slutet av 1940-talet.
Kort beskrivning
Inflygningsradar CE-71 består i huvudsak av en X-bandsradar, en UK-pejl och en kommunikationsradio. Utrustningen är fordonsbaserad och inbyggd i ett från fordonet löstagbart apparathus.
Samtliga enheter ingående i radar- och pejlutrustningen är samlade i ett gemensamt apparatstativ monterat kring en vertikal axel och som kan vridas kring densamma. Enheterna spänningsmatas genom ett släpringspaket placerat vid axelns nedre infästning.
Radarns och pejlens antenner är placerade på en gemensam antennpelare som utgör en förlängning av apparatstativets axel, vilket resulterar i att antennernas rörelse i horisontalled följer apparatstativets. Antennerna, av vilka pejlantennen är placerad överst och radarantennen nederst på antennpelaren, är riktade så att radarns antennlob sammanfaller med pejllobens nollaxel och dessutom placerad i förhållande till det vridbara apparatstativet så att operatören har ansiktet vänt mot det annalkande flygplanet när han avläser radarindikatorn.
Inflygningsradar CE-71 vid F1 var i tjänst till i mitten av 60-talet då den ersattes av den modernare !andningsradarn PN-67. Inflygningsradar CE-71 förpassades därmed till Flygvapen-museet i Linköping som museiföremål.
Tekniska data
Frekvensområde X-band (3 cm)
Magnetron CV370
Pulseffekt 7kW
Pulstid 0,5 µs
Pulsfrekvens (PRF) 1850 Hz
Källan till ovanstående text är dokumentet nedan av Rune Erlandsson.
Inflygningsradar CE-71 (3,2 MB) Författare: Rune Erlandsson.
F08/04. 
Inflygningsradar CE71 var en enkel radaranläggning avsedd för inflygnings- och landningshjälp vid flygplatser med lägre trafikintensitet, där en större och mera avancerad radaranläggning skulle bli för dyrbar i anskaffning och drift.
Denna typ av radaranläggning anskaffades av flygvapnet i endast ett exemplar och tilldelades F1 i Västerås i mitten på 1950-talet. Nattjakten på F1 var då i full gång med mycket mörkerflygning som ställde speciella krav på extra utrustning för landningshjälp vid "dålig" väderlek. Radarn, som bemannades av specialutbildade flygnavigatörer, var upprättad vid startbanans norra banände.
Radarn var konstruerad så, att den kunde betjänas av endast en person-operatö¬ren. Operatören, som befann sig i radaranläggningen, lämnade via radio piloten på det inflygande planet kontinuerlig information om lämplig kurs, flyghöjd och av¬stånd för direktlandning.
CE71 var tillverkad av EKCO WORKS Ltd. SOUTHEND-ON-SEA, ESSEX, England.
Radarns engelska beteckning och benämning var AIRFIELD APPROACH AID Type CE71.
Dokument
Förstudie angående den historiska radarutvecklingen inom Flygvapnet
(F11/04 ) (2 MB) Författare: Karl Gardh. 
