Försvarets Historiska Telesamlingar

1958 togs ett belut, att bygga totalt 70 krigsbaser, kompletterat med reservvägbaser.

I början skulle det hemlighållas var baserna fanns och därför benämndes varje bas med ett nummer, t.ex. fält 28. När förmågan till satellitövervakning ökade så försvårades möjligheten att hemlighålla var flygbaserna låg. Då ändrades också benämningarna på krigsbaserna så att man kunde använda det geografiska namnet, t.ex. fält Gunnarn.

Krigsbaserna byggdes normalt med landningsbanor som varierade i längd mellan 2000 och 2300 meter och bredder mellan 30 och 40 meter. I minst en banände monterades ett utrullningshinder, som bestod av ett starkt nät och var avsett att fånga upp landande eller startande flygplan som fått något problem och inte kunde stanna innan startbanan tog slut. Nätet kunde resas och fällas mycket snabbt.

Runt bansystemet installerades banljus och navigeringshjälpmedel. På vissa baser monterades fasta inflygningsljus, som hjälpte föraren vid inflygningen mot banan och även gjorde det möjligt att fullgöra flygverksamhet dygnet runt.

I respektive banände och på olika avstånd från bansystemet byggdes klargörings- och uppställningsplatser där flygplanen kunde tankas, laddas och få det underhåll som erfordrades.

Flygdrivmedel lagrades på varje bas i nedgrävda tankar. Fordonsdrivmedel lagrades i regel i mindre tankar ovan jord.

Ammunitionsförråd byggdes för förvaring av både flygplanens olika beväpningsalternativ och ammunition till handeldvapen.

En nedgrävd och betongförstärkt  kommandocentral (KC) byggdes för den minutoperativa ledningen av verksamheten på flygbasen.

Ett antal mindre skyddsrum (sk 10 och sk 5) byggdes i områden som beräknades att kunna utsättas för direkt fientlig bekämpning. Skyddsrum modell sk 10 skulle kunna rymma 10 liggande personer och sk 5 ha plats för 5 liggande personer. Skyddet för övrig personal på basen löstes genom spridningen inom basområdet, vilket innebar att risken för direkt riktad bekämpning från luften var ganska liten.

På de flesta baser installerades också några kanoner i befästa värn runt landningsbanan.

Flygbasen skulle i krig bemannas med en basbataljon och utrustning för att fungera dygnet runt under lång tid.

En reservvägbas var avsedd att kompletteras med personal, materiel, drivmedel och med vissa fältarbeten för att kunna användas. Resurser för detta måste omprioriteras från den ordinarie basen.  Många vägar i landet breddades och iordningsställdes så att det bildades en raksträcka på cirka 1500 meter, vilket möjliggjorde användning som reservvägbaser.

Reservbasen, som tillkom senare i planeringen, var i regel ett redan befintligt civilt flygfält som kunde användas för tillfälliga baseringar och som ersättning om krigsbasens ordinarie bansystem inte kunde användas av någon anledning.

En flygbas var i regel ordinarie bas för ett eller flera flygslag.
Ordinarie bas (O-bas) fanns för de olika flygslagen, t.ex. O-bas attack, O-bas jakt.

En ordinarie bas hade personal, drivmedel, materiel och ammunition för att underhålla, reparera, tanka och beväpna aktuell flygplanstyp.

Tillfällig bas (T-bas) fanns också för de aktuella flygslagen. På en tillfällig bas fanns endast personal och materiel för att kunna genomföra klargöring, d.v.s. fylla på bränsle och ladda ammunition.

Alla ordinarie baser skulle också kunna vara tillfällig bas för jaktförbanden.

Läs om Bas 60 i FHT-dokumentet, Flygbassystemet Bas60 (1,3 MB) Författare: Jörgen Rystedt. (F04/05)

Vill du veta mer om Bas 60 här på hemsidan klickar du nedan:

• Beskrivning Bas
• Flygplan på Bas 60