Försvarets Historiska Telesamlingar

---

 

Klicka på bilden för en förstoring!

---

Klicka på bilden för en förstoring!

---

Den territoriella luftbevakningen
Luftbevakningen var vid krigsutbrottet 1939 organiserad på grundval av de erfarenheter som gjorts under luftförsvarsövningar och försök under tidigt 1930-tal. Enligt 1936 års försvarsbeslut skulle en landsomfattande luftbevaknings- och alarmeringsorganisation byggas ut. Denna organisation kallades också för den territoriella luftbevakningen.

Luftbevakningens ledning utövades av försvarsstabens luftförsvarsavdelning (Fst/L) som utfärdade erforderliga anvisningar för verksamheten och ansvarade för luftbevakningens utbyggnad. Telegraf­verket svarade för framtagning och underhåll av de telefontekniska anordningarna för luftbevakningen.

Luftbevakningsförbanden var organiserade i luftbevakningsbataljoner (lbevbat) med en bataljon per luftbevakningsområde. Lbevbat som organiserades inom armén bemannades av landstormsorganisationen och var direkt underställd militärområdesbefälhavaren (milbef). Vissa luftbevakningsförband organiserades av marinen.

Luftbevakningsområden och luftbevakningscentraler
Enligt de vid mitten av 1930-talet uppgjorda utbyggnadsplanerna för luftbevakningen skulle landet indelas i 18 luftbevakningsområden (lbo), vart och ett innehållande en luftbevakningscentral (lc). Vid krigsutbrottet 1939 var endast 10 luft­bevakningscentraler utbyggda. Luftbevakningscentraler fanns i Hässleholm, Jönköping, Göteborg, Katrineholm, Stockholm, Örebro, Uppsala, Falun, Gävle och Östersund. Härtill kom den år 1939 av AB Bofors anlagda luftvärnscentralen i Boåsberget som i viss utsträckning tjänstgjorde som lc. Under återstoden av 1939 tillkom lc i Linköping, Skövde, Malmö, Visby och Sundsvall. Efter tillkomsten av lc Malmö kvarstod lc Hässleholm som reserv för lc Malmö. Under åren 1940-1941 tillkom lc i Karlstad och Umeå. Med de tidigare provisoriska lc i Boden och Karlskrona var planen för utbyggnad av lc i landets 18 luft­bevaknings­områd­en genomförd 1941.

Efter hand som nya luftbevakningsstationer tillkom och antalet orienteringsobjekt utökades, ökades också rapporterings- och orienterings-verksamheten inom vissa lbo i sådan grad, att luftbevakningsrapporterna inte kunde hanteras i lc utan kraftiga förseningar. För att avhjälpa detta problem blev det nödvändigt att dela upp vissa lbo och anlägga nya lc. Bodens lbo uppdelades i tre områden med lc i Boden, Gällivare och Överkalix. Lc i Gällivare färdigställdes under 1941 och lc i Överkalix under 1942. Under 1943 bildades av de östra delarna av Karlskrona och Jönköpings lbo, Kalmar lbo med lc i Kalmar. Av västra delarna av Umeå lbo bildades Storumans lbo med lc i Storuman samt slutligen av norra delen av Göteborgs lbo Trollhättans lbo med lc i Trollhättan. Landets indelning i 23 lbo 1943 framgår av bild 1.

Försvarsstabens luftbevakningscentral (stabslc)
1940 inrättades försvarsstabens lc i källaren på Militärstabsbyggnaden på Östermalmsgatan 87 i Stockholm. I försvarsstabens lc, som även kallades stabslc, ledde Fst/L luftbevakningstjänsten över hela landet. Här skedde uppföljning av kränkningar från främmande flygplan samt uppföljning av de utländska flygplan som fått tillstånd att flyga över svenskt territorium. Befintligheten av stabslc och dess placering omgavs under kriget med den största sekretess.
Ett högkvarterets lc för krigsbruk anordnades från 1943 i det ”inre av landet”.

Reservlc och busslc
För att kunna överta verksamheten från ordinarie lc om denna genom fientlig verksamhet inte kunde utnyttjas inrättades reservlc på många orter. Därutöver anskaffades också fem transportabla busslc. Varje busslc bestod av två bussar. I den ena var telefonistexpeditionen placerad och i den andra bussen var luftbevakningsexpeditionen inrymd. Bussarna var utrustade med en telefonkabel som hade snabbkopplingar avsedda för anslutning av busslc till 19 förberedda reservtelefonstationer.

Luftbevakningsstationerna
Luftbevakningen grundades på ett över landet utbyggt nät av optiska luftbevakningsstationer (ls). Eftersom luftbevakningens viktigaste uppgift var att alarmera och orientera civila och militära intressenter (skyddsföremål) grupperades luftbevakningsstationerna i så kallade luftbevakningslinjer, lslinjer, anpassade främst för denna alarmeringsverksamhet.

Planen för lslinjernas placering baserades på en teoretisk studie som genomförts av kapten Richard Åkerman 1934. Studien visade att det erfordrades minst 10 min förvarning för att civilbefolkningen skulle hinna söka skydd och beredskapen vid luftvärnsförbanden höjas. Ett flygplan som anflög med 300 km/tim tillryggalade 50 km på 10 min. En överflygning av en lslinje skulle därför medföra alarmering av alla orter som med hänsyn till de anfallande flygplanens kurs hotades av flyganfall. Med hänsyn till att cirka 2 min behandlingstid erfordrades

Bild 1. Landets indelning i luftbevakningsområden 1943. Inom varje område grupperades en luftbevakningsbataljon utom på Gotland som hade ett luftbevakningskompani.

för luftbevakningsrapporteringen skulle ls därför vara grupperade minst 60 km framför det skydds­föremål som skulle alarmeras. Alarmering av kustnära skyddsobjekt kunde inte lösas genom lslinjerna utan framskjutna ls på öar utanför kusten skulle själva direkt larma skyddsobjekt och därefter rapportera om flygföretaget till lc.

Erfarenheterna hade visat att en luftbevakningspost under gynnsamma omständigheter kunde upptäcka ett flygplan på 10 km avstånd. Under regnväder kunde detta avstånd minska till cirka 3 km. Som ett medelvärde sattes 5 km. För att säkerställa en hög sannolikhet för upptäckt av inflygande flygplan grupperades ls inom linjen med högst 10 km inbördes avstånd.

Luftbevakningslinjerna byggdes ut längs kust och landgräns, längs vissa inre bevakningslinjer i nord-sydlig och ost-västlig riktning och bildade ett grovmaskigt nät över landet. Det var tätare mellan lslinjerna i viktigare områden. Runt vissa viktiga skyddsföremål upprättades ls i särskilda ringar. Enstaka ls grupperades mellan linjerna för att täcka uppkomna luckor. Enstaka ls grupperades främst på öar i skärgården samt i Norrlands inland. Endast runt Stockholms­området var lslinjerna så tätt grupperade att flygföretag kunde följas mer eller mindre kontinuerligt. Luftbevakningslinjernas sträckning 1944 framgår av bild 2.

Telefonnät för luftbevakningen
Luftbevakningen disponerade inledningsvis inget särskilt telefonnät för rapporterings-, orienterings- och alarmeringstjänsten. För att tillgodose kravet på snabb överföring av meddelanden, i det på den tiden huvudsakligen manuella telefonnätet, fick dessa samtal framföras som så kallade ”luftförsvarssamtal". Luftförsvarssamtal hade förtursrätt framför de flesta andra samtal och fick till och med bryta pågående trafik. Ls grupperade på de yttersta öarna i Stockholms skärgård, där inget telefonnät fanns, rapporterade på radio.

För att förkorta framkopplingstiderna i telefonnätet infördes under kriget för särskilt viktiga ls automatiskt verkande kopplingsanordningar, så kallade ”överbryggningar". Cirka 300 ls-förbindelser försågs med sådana anordningar. Härigenom kunde framkopplingstiden minskas med cirka 20 sek. Dessa relästyrda anordningar var dock dyra, tekniskt komplicerade och ytterst störande för den ordinarie trafiken.

Det automatiska fjärrlarmnätet
Luftbevakningscentralernas viktigaste uppgift var att på basis av inkomna rapporter om fientliga flygföretag i första hand alarmera sådana orter, så kallade luftskyddsorter, som kunde bli utsatta för flyganfall. Denna form av alarmering, som benämndes fjärralarmering, utlöste inom varje alarmerad ort en så kallad lokalalarmering. Fjärralarmeringen baserades ursprungligen på muntliga larmmeddelanden. Dessa befordrades från lcortens telefonstation genom telefonistens försorg, enligt på förhand uppgjorda planer, direkt eller genom så kallad kedjealarmering till telefonstationerna på de orter som skulle alarmeras. Detta manuella fjärrlarmsystem kunde, med detta förfarande, endast medge en relativt långsam alarmering.

Med anledning av den långsamma funktionen hos den manuella alarmeringen utförde telegrafverket våren 1939 försök inom Sundsvalls lbo med anordningar för automatisk alarmering. Försöken föll så väl ut att man beslutade om ett allmänt införande av automatisk alarmering.

Inom varje luftbevakningsområde anlades ett fjärrlarmnät med centrum förlagt till lcortens telefonstation. På denna telefonstation uppsattes utrustning som möjliggjorde automatisk utsändning av larmsignaler över telefonledningar till olika sektioner (larmområden) inom luftbevaknings-området.

Bild 2. Lslinjernas sträckning 1944. Rutnätet på kartan låg till grund för lägesrapporteringen inom luftbevakningen enligt 1939 års bestämmelser. Rutnätets minsta element var en lägesruta om 9x9 km2.

Totalt indelades landet i 131 larmområden. För utsändandet av larm-
signalerna utnyttjades ett särskilt alarmeringsnät som var baserat på fantomiserade förbindelser med många förgreningspunkter. Fantomisering var en teknik som möjliggjorde att man kunde få ut tre telefonförbindelser på två trådpar.

En forcerad utbyggnad av det automatiska larmnätet påbörjades sommaren 1939 och i februari 1940 var de automatiska anordningarna installerade inom samtliga luftbevakningsområden. Efter denna utbyggnad möjliggjordes automatisk fjärralarmering av cirka 700 orter.

Under åren 1940-1941 genomfördes en betydande utökning av larmnätet och därefter kunde cirka 2 700 orter fjärralarmeras. Nätet kompletterades ytterligare och kom slutligen att 1944 omfatta cirka 3 000 abonnenter. Exempel på nätets utformning framgår av följande bild.

Bild 3. Det automatiska fjärrlarmnätets utformning inom Göteborgsområdet 1945.

Orienteringsnät och luftvärnscentraler
Orientering från lc angående flygföretag sändes ursprungligen också som luftförsvarssamtal till varje av företaget berört orienteringsobjekt. Erfarenheterna visade snart att uttelefoneringen vid större flygföretag fick sådan omfattning att telefonnätet totalt blockerades.

Orienteringssystemet hade låg kapacitet och det hände ofta att orienteringsmeddelandena blev så försenade att de vid framkomsten var helt värdelösa för mottagarna. Därför anlades, efter förebild från den av AB Bofors anlagda luftvärnscentralen, under åren 1940-1941 luftvärnscentraler (lvc) i vissa större städer. Från lvc kunde samtidig orientering till en viss grupp av luftvärn genomföras.

Efterhand som luftvärnet byggdes ut visade det sig nödvändigt att även för övriga delar av landet vidta motsvarande åtgärder. Under åren 1942-43 anlades därför ett omfatt­ande orienteringsnät för i första hand luftvärnet och jaktflyget. Antalet luftvärnscentraler utökades till ett 100-tal och särskilda flygfältsluftvärnscentraler (fflvc) inrättades på flygfälten.

Orienteringsnätet som färdigställdes under 1944 baserade sig främst på direkta telefonförbindelser och spridning i särskilda växlar. Vid krigsslutet omfattade orienteringsnätet närmare 1 000 abonnenter. Orienteringsnätets utformning inom Linköpings luftbevakningsområde 1943 framgår av bild 4.

Luftbevakningscentralen
Luftbevakningscentralen var en liten anläggning som i första hand var utformad för att kunna alarmera och orientera berörda om luftläget. Luftbevakningscentralen bestod av en telefonistexpedition och en luftbevakningsexpedition. Vissa lc var dessutom utrustade med expeditioner för luftvärnets och jaktflygets sambandsofficerare. Luftbevaknings-expeditionen var i samtliga fasta lc utrustade med anordningar för utsändning av automatiskt fjärrlarm.

Luftbevakaren på luftbevakningsstationen skrev ner sina iakttagelser med en enkel sifferkod på en särskild blankett. Därefter ringdes den in i kodad form till lc. När samtalet blivit uppkopplat, lästes den kodade rapporten upp för växeltelefonisten i lc. Denne skrev ner luftbevaknings­rapporten i kodad form på en motsvarande blankett i två exemplar. Blankettens utformning framgår av bild 5.

Blanketterna lades på ett löpande band som förde in dem till luftbevakningsexpeditionen där ett expeditionsbiträde stämplade rapporterna med en nummerstämpel. Det ena exemplaret av rapporten vidarebefordrades till alarmeringsofficeren (aloff) som avkodade rapporten och avgjorde om den skulle föranleda alarmering. I aloffs utrustning ingick en karta med de olika luftbevakningsstationernas läge inritade samt gränser för alarmering. Med en knappsats kunde han utlösa fjärralarmeringen inom aktuellt område. Nästa steg blev att en lotta med en fettpenna ritade ut flygföretagets läge på en glasskiva som var placerad över lägeskartan.

Det andra exemplaret av rapporten lämnades till en orienteringsofficer (oroff). Oroff bedömde om orientering gällande det fientliga företaget skulle ges till luftvärn, flygbaser och andra militära enheter. Berörde flygföretaget ett annat luftbevakningsområde tog en ordonnans meddelandet till en växeltelefonist som ringde över meddelandet.

Luftbevakningscentralens utformning framgår av bild 6. Luftbevakningsexpeditionen med sambandsofficerare ur luftvärnet och flygvapnet framgår av bild 7.

Bild 4. Orienteringsnätets utformning inom Linköpings luftbevakningsområde 1943. Orienteringarna, som utsändes från lc, spreds via särskilda orienteringssändare i lvc till luftvärnsenheter och andra intressenter.

Bild 5. Exempel på luftbevakningsrapporter. Den vänstra rapporten avser ett större fientligt flygföretag och den högra avser en luftlandsättning.

Bild 6. Luftbevakningscentralens utformning med telefonistexpeditionen till vänster och luftbevakningsexpeditionen till höger.

Bild 7. Luftbevakningsexpedition med sambandsofficerare ur luftvärnet och flygvapnet. Observera att flygvapenofficeren har handen i byxfickan. Bild ur Flygvapennytt nr 3/98.

Flygvapnets luftbevakning
Under sommaren 1941 och våren 1942 genomförde officerare ur flygvapnet studieresor till Finland för att studera de finska flygstridskrafterna. Där framfördes att de finska jaktförbanden med stor framgång hade löst sina uppgifter. Antalet nedskjutna flygplan var stort och de egna förlusterna måttliga. Enligt samtliga jaktförbandschefers uppfattning berodde jaktens möjligheter att ingripa mot fientliga flygförband i hög grad på luftbevak-ningens förmåga.

I Finland hade luftbevakningen en delvis annan organisation än den i Sverige. Hemortens luftbevakning var liksom den i Sverige indelad i lbo med ls som rapporterade på det allmänna telefonnätet direkt till lc. Det finska jaktflyget hade därutöver en egen luftbevakningsorganisation med särskilda ls som rapporterade direkt till jaktförbanden på radio. Dessa ”radiols” var grupp-erade inom tre olika jaktförsvarade frontavsnitt med 15 radiols i varje. Inom varje frontavsnitt grupperades ls i två linjer, den främsta linjen så nära fronten som möjligt. Radiols rapporter kunde sändas med radio direkt till flygbasen eller avlyssnas av flygplan i luften. Inom det finska jaktflyget ansåg man att utan detta system med radiorapportering direkt från ls till jaktför-banden var utsikterna att upptäcka de fientliga flygplanen mycket små.

Det har i andra sammanhang framförts att det finska jaktförsvarets ledning även baserades på underlag från signalspaningen.

Försök med lsrapportering på radio enligt det finska systemet genomfördes i Skåne under flygvapenövningen 1942. I januari 1943 skrev CFV till ÖB och begärde att få medel för att utrusta jaktflottiljerna med 15 radiostationer vardera. Detta beviljades och radiostationerna (en ombyggd flygradio typ III) anskaffades och tilldelades jaktflottiljerna F 8, F 9 och F 10 sommaren 1943. Flottiljerna fick i uppgift att organisera 15 radiolstroppar vardera. För att skilja flygvapnets radiols från de radiols som sattes upp av armén kom dessa att kallas jaktls.

Varje radiolstropp bestod av chef och tre man, samtliga värnpliktiga. I den mån radiolstroppen inte kunde samgruppera med annat förband skulle troppen utökas med ytterligare en man. Troppens chef skulle vara väl förtrogen med in- och utländska flygplan samt egna jaktförbands uppträdande i luften. Mycket stora krav ställdes också på personalen i övrigt och den skulle i första hand tas ut bland före detta värnpliktiga flygförare samt värnpliktiga som hade viss färdighet i radiotelegrafering.

Rekognosering av grupperingsplatser för jaktls påbörjades under sommaren 1943. Enligt CFV anvisningar skulle tropparna grupperas i sannolika inflygningsriktningar och så långt från skyddsföremålen som radioräckvidd och övriga omständigheter tillät. De skulle om möjligt grupperas i en yttre och en inre ring runt skyddsföremålet så att fiendens flygväg kunde följas. Man skulle också sträva efter att täta luckor i den ordinarie fasta lslinjen. Jaktls kom trots detta ofta att samgrupperas med de ordinarie luftbevaknings- eller kustbevakningsstationerna. Detta berodde på att de befintliga grupperingsplatserna ur luftbevak­ningssynpunkt var bra samt att en samgruppering också underlättade förläggnings- och förplägnadstjänsten.
F 8 rekog­noserade 13 platser för jaktls i Stockholms skärgård mellan Landsort och Arholma. Samtliga platser var i anslutning till ls eller kbs. F 9 rekognoserade 10 platser mellan Varberg och Smögen, samtliga i anslutning till andra ls eller kbs. F 10 som enligt beredskapsläget 1943 hade uppgifter i Värmland rekognoserade 15 platser i en vid ring runt Karlstad. 10 av dessa platser var gemensamma med andra ls. Beroende på beredskapsläget och övningsverksamheten rekognoserades ett stort antal platser för jaktls under andra världskriget.

Införandet av jaktls innebar, sedan organisationen väl var intrimmad, en betydan­de förbättring av luftbevakningsrapporteringen och en förbättrad möjlighet till stridsledning av jaktflyget.

Jaktstridsledning och samordning mellan jaktflyg och luftvärn
När jaktflyg för ortsluftförsvar började organiseras i Sverige i slutet på 1930-talet genomfördes stridsledningen av flottiljchefen (ofta personligen) från en vid flottiljen eller krigsbasen särskilt ordnad kommandoplats (kpl).

Bild 8. Flottiljchefen Knut Lindahl på kommandoplatsen i TL-tornet på F 16.
Bild ur F16 arkiv.

I början av 1940-talet började särskilda jaktcentraler (jc) byggas ut på flottiljerna för stridsledning av jaktflyget. Beslut om jaktflygets beredskap eller order om start fattades främst på underlag från den optiska luftbevakningen. När jaktflyget hade beredskap kunde verksamheten i aktuell lc följas upp av en sambandsofficer ur flygvapnet. Denne skulle ur floden av lsrapporter välja ut sådana som var viktiga för jaktflygets insatser och rapportera dessa fientliga flygföretag till den egna jaktcentralen på en särskild direkt telefonförbindelse. När jaktflygplanen kommit upp i luften, kunde order och orienteringar meddelas jaktförbanden på radio. När flygvapnet infört egna jaktls 1943 togs deras rapporter emot av en särskild radiostation på flottiljen och vidarebefordrades därefter för presentation i jc. 

Exempel på hur F 9 jaktcentral var utformad under flygvapenövningen 1943 framgår nedan. Även sedan särskilda jaktcentraler inrättats blev kommandoplatsen kvar men övergick till att bli en ledningsplats för verksamheten på flygbasen samt för flygtrafikledningen.

Samordningen mellan jaktflyg och luftvärn reglerades från och med 1943 i ”Bestämmelser för samverkan mellan jaktförband, luftbevakning och luftvärn vid orts- och områdesförsvar (BSJL)” och byggde på enkla, i förväg överenskomna principer, främst i form av en målfördelning. Flygförbanden skulle känna till luftvärnsförbandens gruppering och normalt undvika luftvärnsförsvarade områden. Konflikt mellan jaktflyg och luftvärn kunde uppstå inom områden där båda systemen skulle verka. Vid ortsluftförsvar skulle jakten i första hand anfalla mål som befann sig utanför luftvärnets verksamma område. Luftvärnet öppnade eld så snart som mål befann sig inom luftvärnets verksamma område men skulle avbryta elden om jaktförbandet syntes anfalla samma mål. Vid slutet molntäcke anföll jakten mål som var ovan moln och luftvärnet anföll mål som flög under moln.

Bild 9. F 9 jaktcentral under flygvapenövningen 1943. Den var inrymd i bergrum under kanslihuset.

Texten ovan är ett utdrag ur det kompletta Stril 50 dokumentet, version 1, som finns att läsa på Försvarshögskolan, Krigsarkivet, Flygvapenmuseum, F21 förbandsmuseum, Teleseum vid Ledningsregementet i Enköping och hos en del av Flygvapnets kamratföreningar.

Stril 50 utdrag (1,1 MB) Författare: John Hübbert. (F03/07)
Detta dokument är ett utdrag ur det Stril 50 dokument som John Hübbert skrev för FHT:s räkning 2007. Detta dokument är publicerat i Flygvapenmuseums årsbok, Ikaros 2008.

Det finns nu en utökad version 2 av Stril 50 dokumentet, som finns att läsa på motsvarande ställen som för version 1, ovan. (missiv utskick)

Recension av "STRIL 50 - Stridslednings- och luftbevakningssystem modell 50" i Svensk Flyghistorisk Tidsskrift av Sven Scheiderbauer.

Svensk Flyghistorisk Tidsskrift är en medlemstidning för Svensk Flyghistorisk Förening.

(Baksidan innehåller en recension av Sven-Olof Olson, CFV 1982-88).
("klicka" på bilden för en förstoring).

PS-41 Historik (6,7 MB) Författare: K-G Andersson. (F01/05)

STRIL-systemdokument, en sammanfattning (11 MB) Sammanställt dokument: Bengt Myhrberg. (F16/09)

Svensk ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945 ( 10 MB) (F03/10) Författare: Sven Hasselrot.

Svenska Flygvapnets Styrdatasystem (9 MB) Författare: Arne Larsson. (F22/04)

Utvecklingen av Flygvapnets telefoni- och transmissionssystem ( 6 MB) (F03/05) Författare: Bertil Nilsson.