Försvarets Historiska Telesamlingar
Svensk försöksverksamhet Ekoradio II (ERII)
Bakgrund. Se ERI
Svensk försöksverksamhet. Se ERI
ERII
Det var de olika utvecklingsprojekten inom SUN, som ledde fram till att de första ekoradiostationerna fick beteckningarna ER (Ekoradio). ERI för ekoradiostationer för fartygsartilleri och ERII för luftvärn. ERIII blev beteckningen för det projekt som ledde fram till ekoradion för flygspaning, enligt pulsprincipen.Ekoradioförsök för luftvärnet
Även luftvärnet var intresserat av ekoradio, framförallt för noggrann avståndsmätning mot flygplan, samt att bli oberoende av, mörker och dålig sikt. För att prova om den nu utvecklade frekvensmodulerade ekoradion kunde tillgodose detta önskemål flyttades i maj 1943 ett provexemplar till luftvärnets skjutfält på Väddö.
Vid proven erhölls räckvidder om 2,8-3,1 km mot flygplan, okänt vilken typ. Avståndsnoggrannheten, var helt överlägsen den, som kunde erhållas med de dittillsvarande optiska mätmetoderna..
Det hela demonstrerades för höga officerare inom luftvärnet och flygvapnet. Luftvärnarna förklarade dock att den provade utrustningen var alldeles för stor och tung för luftvärnet. Man önskade därför att man utvecklade en lättare mobil ekoradio med längre räckvidd än den som demonstrerats.
Den skulle då få beteckningen ERII.För att lösa detta insåg man att våglängden måste vara mycket kortare. Hugo Larsson fick ett särskilt anslag för att experimentera med sändare på 10-20 cm våglängd. En AEG-utvecklad ”slitsmagnetron” provades, men när det enda exemplaret havererade fick försöken avbrytas. Klystroner kunde arbeta på de önskade korta våglängderna.
De av Georg Schönander (röntgenfirma) påbörjade försöken att tillverka sådana gick i början trögt. Inom SUN bedömde man att inom rimlig tid tillgängliga klystroner inte skulle kunna ge erforderlig uteffekt även om man gick över till pulsmodulation. Forskningen inom detta tillämpningsområde prioriterades därför tillsvidare lågt.Sommaren 1944 inträffade händelser som resulterade i att utvecklingsarbetet inom SUN, fick läggas om.
Plötsligt kunde det militära behovet av radarmateriel täckas genom import från både Tyskland och England.
För armens räkning lyckades man från Tyskland inköpa ett antal eldledningsradar av typ ”Wurzburg”, av vilka de första stationerna levererades redan i augusti 1944. Stationerna fick den svenska beteckningen ERIIB eftersom ERII var beteckningen på det projekt inom SUN som
ledde fram till, ekoradion för luftvärnet.För mer information läs Svensk ekoradioutveckling under krigsåren 1939-1945 ( 10 MB) (F03/10) Författare: Sven Hasselrot.
Artiklar ur TIFF
Radarns barndom i Sverige del 1 (nr 2/14)
Radarns barndom i Sverige del 2 (nr 3/14)