Försvarets Historiska Telesamlingar
IK-radar PN-79
(Igenkänning-IK)
Beslut om ett eget IK-system gemensamt för försvarets tre vapengrenar togs av ÖB 1959
Ett IK system består av fråge- och svarsstation.
Frågestationen är normalt hopbyggd med en radarstation och har antennen monterad på radarns antenn.En IK-fråga alstras och sändes tätt före Radarpulsen på vald frågekanal.
Svarsstationen i ex vis ett flygplan mottog frågekoden. Om den stämde med av flygföraren inställd frågekod så genererades en svarskod (inställd och plomberad av behörig tekniker) som sändes ut i flygplanets antenner (rundstrålande) på en svarskanal. Frekvensen kan ställas om av flygtekniker på order av FS Flyg Staben sign. avd
Vid frågestationen mottogs det inkomna svaret, avkodades och presenterades utanför radarekot på PPI-bilden som ett ögonbryn. Dessutom kunde radarobservatören lägga ut en symbol över svaret och få en presentation på en tablå med 3 siffror.
Tablåns siffror kunde av observatören översättas till flygplanets anropssignal via en kodtabell. Ex vis 111= A01 vilket motsvarar F1 fpl nr 1.
.jpg)
Samtidigt med att radarn kom till användning uppstod behovet av att kunna skilja vän och fiende ur de erhållna ekona. Olika metoder utvecklades tidigt men de viktigaste framstegen gjordes under det andra världskriget då IFF system (Identification Fried or Foe) infördes. Systemet omgärdades dock av sträng sekretess varför det var först efter fredsslutet och med tillgång till överskottsmateriel (surplus), som Sverige kunde skaffa lämplig utrustning.
Systemen, även kallat Transponder, var strängt konfidentiella och först efter fredsslutet fick Sverige tillgång till utrustningar som kunde användes i de egna flygplanen.
Utrustningen hade de flesta utbytesenheterna gemensamma i de olika flygplanstyperna. Utrustningen var strikt hemlig vilket krävde speciell hantering i alla led.
Under 80-talet bedrevs denna verksamhet vid CVA av avd. Flygelektroniksektion Radio/Nav/IK grupp IK AF 26. Ragnar ”Ragge” Person var gruppchef och var en stark person med stor social förmåga som gjorde honom till en auktoritär person för CVA inom sitt arbetsområde.
IK-antenn PI-15 på radarstn, PJ-21 IK PN-79 riktantenn, Ragnar "Ragge" Persson.
IK-radar PI-15. Den första IK-stationen som anskaffades fick beteckningen PI-15/A och var en utrustning avsedd för montage i flygplan. De installerades i Fpl 28 (Vampire), Fpl 29 (Tunnan), J 30 (Mosquito), J 33 (Venom) och J 34 Hawker Hunter. Markutrustningarna installerades i anslutning till radarstationerna ER-3B och PJ-21.
Nedan är en bild på PI-15 flygplansenhet, notera det gulmarkerade hålet som var avsett för placering av en sprängladdning som flygplanets besättning skulle utlösa för att fienden inte skulle komma över den mycket hemliga utrustningen. (Samma som för FR-VII).
Flygplansutrustning PI-15, PN-79 vid Lfc.
Ragnar Persson CVA lämnar över en minnesgåva vid nedläggningen till Peter Eriksson O5.
IK-radar PN-79 bestod av två huvuddelar, en Frågeutrustning på marken och en Svarsutrustning i fpl med gemensamma antenner och manöverdon. Den markbaserade frågeutrustningen hade sändare, mottagare, dekoder, riktantenn samt indikator och den flygburna svarsutrustningen hade mottagare och sändare i en HF-enhet och en dekoder och kodgivare i en Pulsenhet med Tillsatsenhet samt tre antenner. Systemet arbetade på L-bandet (1,5–2,0 GHz). Utrustningen utgjordes av fyra varianter beroende i vilka typer av fpl de var anpassade för, PN-793 i fpl 35, PN-794 i fpl 32, PN-797 i AJ/SF/SH37 och PN-799 i JA 37.
Systemets huvudsakliga uppgift var att meddela flygplanets identitet, som var flygplanets ”anropssignal”, till Flygvapnets STRIL 60-system, samt i ett senare skede även till Arméns och Marinens Luftvärn.
PN-79 var i operativ drift från 1964 till 1992, alltså i 28 år.IK-Transpondern utgjordes av en enhet med identisk funktion som PN-79 men arbetade på ett annat frekvensband. Den ersatte alla PN-79 apparater i fpl 32, 35 och 37 men nyttjade befintliga PN-79 antenner och Manöverdon.
SSR Transponder 865 (JA 37) och 837 (J 35J) utgör förbindelselänken mellan flygplanet och marken, i det ATC-system (Air Traffic Control) som gör det möjligt för trafikövervakaren att på sin radarskärm identifiera, och samtidigt få bl.a. höjdinformation från flygplanet bland övriga radarekon. Denna funktion fås genom ATC-systemets sekundära övervakningsradar SSR (Secondary Surveillance Radar).
Informationen som sekundärradarn i flygplan JA 37 och fpl J 35J ger upphov till sammanställs således i markstation, där den presenteras på ett radarbildfönster.
Vid tät flygtrafik används primärradar, då sådan finns, som back-up för sekundärradarn.
I flygplanet finns kodväljare för val av svarskoder, som ställs in enligt trafikledningens direktiv. Speciella koder används för nöd- eller andra viktiga meddelanden.
Filmen om IK vid LFC visar en ledningscentral som inte har egna radarstationer och mycket mottagen information kommer istället via bredband i reell tid.
En egen frågestation har därför anskaffats för att komplettera täckningen så att man kunde använda radarstationer utan IK samt få info från eget flyg där radartäckning saknades
Vid radarstationer kunde endast en eller två arbetsplatser få ID (identitets) information visad på sidan av PPI vilket han då kunde mata in i måldatamaskinen.
Vid LFC så var IK funktionen, med hjälp av väljare (2 telestativ), översättare (4 telestativ) och manövertavla, så att IK svaret avkodades och presenterades i reell tid och betydligt fler operatörer kunde se IK svarets anropssignal.
Filmen framtogs inför borttagande av IK-utpunkten då bredbandsanslutning upphörde och det var klart med att använda smalbandsöverföring i stället.
Filmen producerades 1992 av: Ragnar Persson FFV Aerotech AB, med hjälp av Lars Gunnar Fogestam FFV Aerotech AB på uppdrag av FMV:Radar F och FHT.
(Inget ljud på filmen!)
Läs mer:
CVA med efterföljande verksamheter, namn och ägare (77 MB) Författare Arne Larsson m fl. (F01/24)